Tiden går. Jag ska fylla sjutti. I skrivande stund är det en månad kvar till min födelsedag. Jag hör till en generation som mer än tidigare generationer varit van att stå i centrum, framförallt van att vara ung. Vi hade svårt att fatta att vi blev medelålders och nu har vi svårt att fatta att vi blir gamla. I Solkattens år skriver Merete Mazzarella om att leva lyckligt omfamnad av den sena kärleken i en värld som är allt annat än trygg och stabil. Hon resonerar kring förtrolighet och erotik, >>det framgångsrika åldrandet>>, svek och trohet, yngre och äldre generationer – och följer världshändelserna med stigande oro. På sitt seismografiska och analytiska sätt dokumenterar Merete Mazzarella året fram till sjuttioårsdagen. Varje dag betraktar hon den japanska lyckokatten – köpt i San Francisco – som står i fönstret och drivs av en solpanel. Den ger året sin rytm; när solen gassar på katten knakar tassen av ansträngning, i november vinkar den långsamt och matt. Jag kan få för mig att hon vill påminna mig om tidens gång, om att det är bråttom med mitt liv.