Mikela Lundahl

Kanons vara eller icke vara har debatterats från olika perspektiv under de senaste åren. I boken Kanon ifrågasatt diskuteras kanon som företeelse: Är den alls nödvändig eller gör den trots allt mer nytta än skada? Boken behandlar också tänkare och traditioner som tidigare inte beretts plats i kanon, liksom för oss välkända tänkares väg in i kanon. Förhållandet mellan kanon och universitetsutbildning är både en praktisk och en utbildningspolitisk fråga. Men i grunden är det också fråga om demokrati: Vad är värt att läsa? Vilka texter har egentligen allmänintresse? Och hur bestäms det? Hur dessa frågor besvaras påverkar vad som inte betraktas som varande av allmänt intresse. I boken diskuteras teoretiska perspektiv företrädda av Gayatri Spivak och Allan och Harold Bloom, filosofihistoriska kanoniseringspraktiker kring Descartes, det mödosamma arbetet att skriva in kvinnliga tänkare i den filosofihistoriska kanon. Dessutom belyses kanoniseringens verktyg för att hålla utomeuropeiska tänkare utanför kanon. Även vita europeiska män utesluts när deras ärenden inte passar kanons hegemoniska intressen. Kanon ifrågasatt innehåller tio essäer skrivna av idéhistoriker och filosofihistoriker, flertalet verksamma vid Göteborgs universitet. Redaktörer för Kanon ifrågasatt. Kanoniseringsprocesser och makten över vetandet är idéhistorikerna Katarina Leppänen och Mikela Lundahl. De har arbetat inom projektet Kanon ifrågasatt. Genus i undervisning och lärande inom idé- och vetenskapshistoria som har handlat om att utveckla nya metoder och nytt material för att förbättra och fördjupa integrationen av genusperspektivet i grundutbildningen framför allt i ämnet idé- och lärdomshistoria. Båda disputerade 2005 på avhandlingar inom projektet Kön, ras, sexualitet konstruktion eller essens. Ett bidrag till essentialismens historia som bland annat handlade om att undersöka hur beteckningen essentialistisk använts som ett verksamt redskap för att utesluta texter och tänkare ur den västerländska logocentriska kanonen.

"Mikela Lundahls läsningar är samvetsgranna, men även provokativa. Hon utmanar den stadfästa bilden av négritude, men hon gör det med en nyanseringsvilja och omsorg om vad som faktiskt står i texterna som övertygar." (Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet)Vad är en neger? är den första svenska studien av "negritude", idén om negerhet. Idéhistorikern Mikela Lundahl ser i negritude-rörelsens essentialistiska betoning av ursprunget en antikolonial strategi - en strategisk essentialism. Till sist handlar det om att göra sig mer lyhörd för vad människor vill göra, än för vad de säger att de är - svarta, vita, svenskar, invandrare. Negrituderörelsen föddes på 1930-talet som ett motstånd mot det koloniala samhällets rasism, för att så småningom bli en del av den afrikanska kampen för självständighet. Rörelsen blev känd som en "antirasistisk rasism" och ansågs essentialistisk, inte minst på grund av Jean-Paul Sartres omdömen. I ljuset av moderna postkoloniala teorier omvärderar Mikela Lundahl den bilden: betoningen av det afrikanska ursprunget kan istället tolkas som en antirasistisk och antikolonial strategi, en strategisk essentialism. Neger är något man blir genom att leva i ett samhälle där hudfärgen är avgörande. Med negritude uppstod emellertid en möjlighet att aktivt välja denna egenskap, för att på så vis göra sig oberoende av den vita kolonialistiska ordningen. Att negrituderörelsen använde ordet neger, som även på den tiden var ett laddat ord, var ett högst medvetet val. Genom att bejaka ord, argument och föreställningar som den vita kulturen använde för att förtrycka de svarta lyckades denna rörelse överbrygga såväl klassklyftor som regionala klyftor. Lundahl följer denna kamp genom sin studie av rörelsens centralgestalter, Aimé Césaire och Léopold Senghor, och deras förhållande till den samtida politiska verkligheten. Syftet är inte i första hand att utforma en antirasistisk strategi idag, utan att lära oss mer om kolonialismen, vad den var och vad den fortfarande gör med oss." Negritude var aldrig till för att västerländska intellektuella som vantrivs i kulturen skulle kunna spegla sig i den. Det var helt enkelt ett led i kampen mot rasism för svarta världen över." Mikela Lundahl är kulturskribent, idéhistoriker vid Göteborgs universitet och Köpenhamns universitet, samt medlem av tidskriften Gläntas redaktionsråd. Redaktör för Kairosvolymen Postkoloniala studier.