Minna Lindeberg

Hur dödar man nånting levande med händerna? Hur släpper man taget om nånting som är större än en själv? Nadja stalkar ilta, trots att deras förhållande är över. De har varit ihop i två år och under den tiden har Nadja gått helt upp i henne - hon skippade gymnasiet och tog tåget hela vägen till Kalajoki. Men hur ska Nadja nu gå vidare och vara själv när livet och huvudet är kaos? Allting är en övning i att mista varandra: mamma är på sjukhus, den bästa vännen Carolus pappa Torsten är gammal och skröplig. Carolus gör sitt bästa för att hjälpa till. Men det finns en gräns för allt. Eller finns det? Hur nära får man gå? Jag skar mig i hjärtat är en drabbande roman om om att stå vid branten: om mental ohälsa, förlust och relationer. Den svarta humorn, det drastiska tilltalet och det känslomässiga bråddjupet är typiskt för Lindeberg.

Nadja Nubb har fått norrsken i skallen - efter att ha träffat den några år äldre Ilta Vuori är hon knockad av förälskelse. Hon lajkar alla hennes bilder på Instagram och beter sig bara sjukt pinsamt, fast Ilta redan har en flickvän. Men det värsta är att Nadja alltid är rädd. Det beror på tre saker:1) Sex. Förr eller senare kommer hon att ha sex med Ilta Vuori fastän hon kanske inte ens vill det.2) Döden. Att den ska drabba Mattis som är baby och på Nadjas ansvar. För hans föräldrar är för barnsliga för att ha barn. När som helst kan hans hjärta stanna om ingen pratar med honom. Då dör han, som när man långsamt stänger en dörr, och ljusspringan över golvet försvinner.3) Demoner. De döda som inte accepterat sin död blir de- moner och kan när som helst träda tillbaka och leta efter en ny kropp att dyka in i. Om vi bara förnekar det här faktumet som vi förnekar typ miljökatastrofen, kan de börja överta våra kroppar och vi får ett helvete på jorden. Norrsken i skallen är en mycket fristående fortsättning på Minna Lindebergs När vi blev vuxna. Den svarta humorn, det drastiska tilltalet och det känslomässiga bråddjupet är typiska för Lindeberg. En historia om att utsätta sig, hitta sin plats och sina människor och om att all kärlek är kärlek.

”Tillsammans ska det vara vi. Bara vi. Min hund och jag. Det är vi två som ska ha varandra.” Huvudpersonen i denna rörande bilderbok önskar sig en hund så innerligt, men får bara nej. Och på dagis säger Kenneth att alla måste vara med, även om man inte vill. Då är det lättare att gömma sig i sin längtan efter att rädda alla hemlösa gatuhundar, och drömma om en plats där ingen behöver gå kopplad. En bilderbok om hundlängtan, och om ett barn som helst vill leka ifred. I den erfarna författaren Minna Lindebergs sparsamma text finns bara sanningen kvar. Hon skildrar ett viktigt tema: i bilderböcker skildras sällan de barn som är känsliga på gränsen till autism, som inte kan eller vill umgås med andra barn, men som istället har andra styrkor och drömmar. Bildkonstnären Malin Ahlsved debuterar som bilderboksskapare med ömsinta bilder.

Minna Lindeberg har för första gången skrivit en kapitelbok för 10-14-åringar. Jenny Lucander har illustrerat den i svartvitt." Jag är trött på att vara barn. Jag hatar när andra bestämmer över mig. Eller när dom inte tror på mig." Nadja Nubb är tolv år och Carolus Savander tretton. De är bästa vänner och från samma höghus i Helsingfors. Det är sommarlov och svettigt. Nadja bor nästan hos Carolus, med hans schäferhund Chefen och syster Joanna som är arton år och dum i huvet, men som har världens snyggaste pojkvän. Carolus pappa är så gammal att Arn Gummerus hotar att hämta Carolus till sitt barnhem. Men Nadja har en plan: de ska grunda sin egen djurpark, för djur som ingen vill ha. Och de ska bli vuxna - ingen tvingar vuxna att göra sånt de inte vill. Det är mycket roligt och absurt: När man står inför puberteten är vardagen tillskruvad och vuxenvärlden svårtolkad. Maktlösheten är stor men påhittigheten och vänskapen alltid större. Det kommer flera böcker i serien.

Två flickor. Klass 4 B på skiddag. Snön. Blodet, skottet i hjärtat. Men flickornas vänskap blossar upp på nytt: ”våra ögon lyser rakt in i varandra”. De rymmer från slalombacken och lärarna och ger sig rakt ut i skogen. Behovet av frihet, av att slå sig loss och drömma stora drömmar. Och lusten till fantasin, till leken som förenar barnen: en gotisk, skräckromantisk saga om Azharia, frihetens rike. Dit rymmer Arrow Valadon och Amelie Wilson från byn Errit Semir, byn där Mörkerfursten tvingar kvinnorna att dölja sina ansikten.” Vi ska aldrig återvända till dom andra.” Snön över Azahria är en illustrerad bok om bästisvänskap, så stark och skör att den kunde vara kärlek. Om Minna Lindeberg och Jenny Lucanders förra gemensamma bilderbok skrev Mia Österberg i Hufvudstadsbladet: ”Med Vildare, värre, Smilodon kliver finlandssvensk barnbok in i en ny era.” Boken blev nominerad till Runebergspriset.

Kaksi tyttöä. 4B-luokan hiihtoretki. Lunta. Verta, osuma sydämeen. Mutta tyttöjen välinen ystävyys syttyy uudelleen:”Meidän silmät loistavat suoraan toisiinsa.” Tytöt karkaavat laskettelumäestä ja opettajilta ja suuntaavat suoraan metsikköön. ”Me ei koskaan palata niiden muiden luo.” Vapauden kaipuu, tarve irtautua ja unelmoida suuria vievät lapset jälleen yhteiseen mielikuvitusseikkailuun:He leikkivät tarinaa Azhariasta, vapauden valtakunnasta. Arrow Valadon ja Amelie Wilson karkaavat Azhariaan Errit Semir -kylästä, jossa Pimeyden Ruhtinas pakottaa kaikki naiset painamaan katseensa alas. Lumi Azharian yllä on kuvitettu kirja parhaiden ystävien ystävyydestä, niin vahvasta ja hauraasta että se voisi olla rakkautta. Lindebergin ja Lucanderin edellinen kirja Vildare, värre, Smilodon (Förlaget, 2016) sai ylistäviä arvioita, oli Runeberg-palkintoehdokkaana ja on vuoden 2017 Pohjoismaiden neuvoston lasten- ja nuortenkirjallisuuspalkinnon ehdokas.