Miriam Toews

Inför en litteraturfestival i Mexiko ombeds Miriam Toews svara på frågan Varför skriver jag? . Hon sätter sig ner för att svara men varje försök till svar refuseras av arrangörerna, och för varje nytt försök avtäcker Toews nya skikt av sorg, skuld och tomhet kopplade till hennes sin självmord. Hon börjar inse att allt hon skrivit och allt hon skriver har varit och är en korrespondens med systern, en korrespondens som numera endast möts med tystnad. I En vapenvila som inte är fred skriver Miriam Toews med skakande ärlighet en memoarbok i ett försök att förstå om livet ska levas som tragedi eller komedi. Miriam Toews räknas till Kanadas allra främsta samtidsförfattare och finns sedan tidigare utgiven på svenska med Kvinnor som pratar, Ensamma strider och Mina futtiga små sorger.

"Toews is an artist of escape; she always finds a way for her characters, trapped by circumstance, to liberate themselves." -Alexandra Schwartz, The New Yorker Jorge said he wasn't coming back until I learned how to be a better wife . . . The life of nineteen-year-old Irma Voth, recently married and more recently deserted, is turned on its head when a film crew arrives to make a movie about the strict Mennonite community in which she and her family live. Against her family's wishes, Irma takes a job on set and glimpses the wider world and a path towards something that feels like freedom.

Två systrar som båda försökt bryta sig loss från det mennonitsamhälle de växt upp i, som älskarvarandra men samtidigt är varandras motsatser. Den ena, Elf, framgångsrikkonsertpianist som gång på gång försöker avsluta sitt liv. Den andra, Yoli,strulig, fattig och frånskild och vill bara hålla sin syster vid liv. Inför en stundande världsturné gör Elf ytterligare ett självmordsförsök, vilket får Yoli att resa hem för att vara vidhennes sida på sjukhuset. Hem till minnen av det förgångna och att ställasinför Elfs önskan att Yoli ska följa med till en klinik i Schweiz för attavsluta hennes liv. Med Miriam Toews fantastiska förmåga att balansera mellan vemod och humor ställs frågan var gränsen för ovillkorlig syskonkärlek kan gå.

Kvinnor som pratar är en skakande berättelse baserad på verkliga händelser bland mennoniter (en strikt hållen gren av kristendomen vars mest kända del är amish) i Bolivia. I den isolerade mennonitkolonin drogas och våldtas under flera år byns kvinnor om nätterna. Många av kvinnorna tror att de blivit överfallna av demoner och deras vittnesmål avfärdas som kvinnlig hysteri. Nu samlas kvinnorna till rådslag om de ska stanna och förlåta eller ge sig av ut i en för dem okänd omvärld, de som inte tillåtits lära sig läsa och enbart pratar plattyska i ett spansktalande land. Kvinnor som pratar är kanadensiska Miriam Toews explosiva roman vars rappa dialog trollbinder läsaren och om vilken Margaret Atwood skrivit:Missa den inte! Denna fantastiska, sorgliga, chockerande, men gripande roman, baserad på verkliga händelser, kunde vara tagen direkt från Tjänarinnans berättelse. "En litterär liten pärla." - SvD"Glöder med ett trollbindande sken." - Kulturnytt"En stor läsupplevelse där både hjärta och hjärna tas i anspråk." - DN"Explosion av smärta, skönhet, kärlek och intelligens." - Aftonbladet"Intressant, vasst och roligt." - Sydsvenskan

Novyj roman ot avtora knig "Govorjat zhenschiny" i "Noch borby"! Sestry Elfrida i Jolandi s detstva byli ochen blizki, no vsegda byli ochen raznymi. Jolandi zhivet vpolne obychnuju zhizn: muzh, razvod, muzh, dvoe detej, nichego neobychnogo, a Elfrida stala vydajuschejsja pianistkoj, vyshla zamuzh za khoroshego muzhchinu, no primerno vsju svoju soznatelnuju zhizn ona stradaet ot tjazheloj depressii. I vot odnazhdy ona prosit sestru otvezti ee v Shvejtsariju, chtoby tam ej sdelali evtanaziju, potomu chto ona bolshe ne mozhet i ne khochet zhit. Togda pered mladshej sestroj vstajot slozhnyj vopros. Chto luchshe: nasilno uderzhivat ljubimogo cheloveka sredi zhivykh ili svoimi rukami pomoch emu ujti. No kak voobsche mozhno sdelat takoj vybor?

Osnovannaja na realnykh sobytijakh istorija skandala v religioznoj obschine Bolivii, stavshaja osnovoj gollivudskogo filma. Odnazhdy vecherom vosem mennonitskikh zhenschin sobirajutsja v sarae na sekretnuju vstrechu. Na protjazhenii dvukh let k nim i esche sotne drugikh devushek v ikh kolonii po nocham javljalis demony, chtoby nakazat za grekhi. No kogda vyjasnjaetsja, chto sinjaki, ssadiny i sledy nasilija - delo ruk ne sataninskikh sil, a zhivykh muzhchin iz ikh zhe obschiny, zhenschiny okazyvajutsja pered vyborom: ostatsja zhit v mire, za predelami kotorogo im nichego ne znakomo, ili sbezhat, chtoby spasti sebja i svoikh docherej? "Eto sovershenno novaja proza, ne pokhozhaja na romany, privychnye chitatelju, ne pokhozhaja na romany o nasilii i ne pokhozhaja na izvestnye nam romany o nasilii nad zhenschinami. V osnove sjuzheta lezhat realnye sobytija: massovye iznasilovanija, kotorym podvergalis zhenschiny mennonitskoj kolonii Manitoba v Bolivii s 2004 po 2009 god. No chtoby rasskazat o nikh, Tejvz pribegaet k sovershenno neozhidannym priemam. Povestvovanie vedet ne zhenschina, a muzhchina; povestvovanie vedet muzhchina, ne prinimavshij uchastie v napadenijakh; povestvovanie vedet muzhchina, kotorogo poprosili ob etom sami zhertvy nasilija. Povestvovanie, kotoroe vedet muzhchina, pokazyvaet, kak podvergshiesja nasiliju zhenschiny otkazyvajutsja igrat rol zhertv - naoborot, oni silny, oni sposobny podchinit situatsiju svoej vole i sposobny spasat i proschat tekh, kto nuzhdaetsja v ikh pomoschi". - Olga Brejninger, perevodchik, pisatel

Novinka ot avtora bestsellera "Govorjat zhenschiny"! Babushka Elvira provela v borbe vsju zhizn. Snachala ona uporno otstaivala svoe pravo na schaste i nezavisimost, no dazhe teper, nesmotrja na pochtennyj vozrast i khrupkoe zdorove, ee borba esche ne okonchena, ved ee beremennaja doch i malenkaja vnuchka tak v nej nuzhdajutsja. Kogda devjatiletnjuju Suiv otstranjajut ot shkolnykh zanjatij, nepodrazhaemaja Elvira s gotovnostju beretsja za obuchenie vnuchki. Ona nauchit Suiv schitat, pisat pisma, chitat retsepty lekarstv, ryt mogily i razrulivat konflikty s okhrannikami, no glavnoe, ona nauchit vnuchku samomu slozhnomu - kak ne proigrat v ezhednevnoj iznuritelnoj borbe za sebja i svoikh ljubimykh i kak pri etom ne poterjat vkus k zhizni.

Åtte kvinner sitter på et høyloft og diskuterer i all hemmelighet. Ingen av dem kan lese eller skrive, derfor er August Epp blitt bedt om å føre referat. Kvinnene er mennonitter. I kolonien der de lever er det begått fryktelige overgrep mot kvinnene: gamle, unge, barn. Nå har de åtte kvinnene førtiåtte timer på seg. Innen den tid må de ha tatt en avgjørelse: Hvordan skal de leve med den uretten som er begått mot dem. Toews lar oss ta del i samtalen mens de trøster, erter, kjefter, diskuterer og tenker høyt sammen. Gjennom samtalene går det langsomt opp for oss hva de har vært utsatt for, og hvordan livet arter seg for dem som er nederst på rangstigen i et strengt religiøst samfunn. Miriam Toews (f.1964) bor i Toronto. Hun har skrevet seks prisbelønte romaner, hvorav et par tidligere er utgitt på norsk. Toews har mottatt et tjuetalls priser for sine romaner. Om Kvinnene snakker har hun uttalt at romanen er en «reaksjon gjennom fiksjon» på de overgrepene som skjedde mot kvinner og barn i et mennonittsamfunn i Bolivia mellom 2005 og 2009.

Swiw är en nioårig flicka som bor i Toronto med sin envisa mormor och gravida mamma. När Swiw stängs av från skolan ger mormor henne i uppdrag att skriva ett brev till sin frånvarande pappa. Ett brev som blir till en makalös berättelse om de tre generationernas liv tillsammans, om viljan att få leva ett gott liv och striderna och priset det kräver. Om att stå emot män som byggherrar, präster och regissörer som försöker styra deras liv. Mormor gillar när historier är snabba och krångliga och roliga, samma sak med livet, och tillsammans med Swiw rusar hon nu fram genom slutet av sitt liv och skriver ner sina råd till Swiws ofödda småsyskon: Du är så liten och du måste lära dig att kämpa. Ensamma strider är ett lika fängslande som hysteriskt kärleksbrev till alla mammor och mormödrar. En hyllning till kvinnlig motståndskraft och alla kvinnor som fortfarande kämpar smärtsamt och ändlöst för att få leva på sina egna villkor.

Äiti on kolmannella kolmanneksella. Se romahtaa kohta. Gord on jumissa sen sisällä. Kysyin äidiltä mitä se haluaa synttärilahjaksi, ja äiti sanoi että kylmän IPAn ja loman. Mummi asuu nyt meillä. Sillä on toinen jalka haudassa. Se ei pelkää mitään. Yhdeksänvuotias Swiv on väliaikaisesti erotettu koulusta. Hän saa mummiltaan, eläväiseltä ja vahvatahtoiselta Elviralta, kotitehtävän kirjoittaa poissa olevalle isälleen kirje, jossa kuvailee elämäänsä: äitiä, joka on viimeisillään raskaana vailla puolisoa, isoäitiä, jonka kunto heikkenee, ja pikkusisarusta, jota Swiv kutsuu Gordiksi. Swiv taas antaa mummille tehtävän kirjoittaa Gordille. ”Olet pikkuinen olento ja sinun on opittava taistelemaan”, tämä kirjoittaa. Näin lukijalle avautuu tämän hullunkurisen mutta tiiviin torontolaisperheen arki, joka on täynnä rakkautta, tuskaa ja naurua - ja ennen kaikkea hurjaa taistelua saada elää hyvää elämää omilla ehdoillaan. Elvira jos kuka osaa sen, sillä hän on tuntenut kipeästi, mitä maailmassa selviytyminen vaatii. Hän ei ole silti koskaan lakannut pitämästä puoliaan.

Kvinnor som pratar är en skakande berättelse baserad på verkliga händelser bland mennoniter (en strikt hållen gren av kristendomen vars mest kända del är amish) i Bolivia. I den isolerade mennonitkolonin drogas och våldtas under flera år byns kvinnor om nätterna. Många av kvinnorna tror att de blivit överfallna av demoner och deras vittnesmål avfärdas som kvinnlig hysteri. Nu samlas kvinnorna till rådslag om de ska stanna och förlåta eller ge sig av ut i en för dem okänd omvärld, de som inte tillåtits lära sig läsa och enbart pratar plattyska i ett spansktalande land. Kvinnor som pratar är kanadensiska Miriam Toews explosiva roman vars rappa dialog trollbinder läsaren och om vilken Margaret Atwood skrivit:Missa den inte! Denna fantastiska, sorgliga, chockerande, men gripande roman, baserad på verkliga händelser, kunde vara tagen direkt från Tjänarinnans berättelse. "En litterär liten pärla." - SvD "Glöder med ett trollbindande sken." - Kulturnytt "En stor läsupplevelse där både hjärta och hjärna tas i anspråk." - DN "Explosion av smärta, skönhet, kärlek och intelligens." - Aftonbladet"Intressant, vasst och roligt." - Sydsvenskan

Kuidas on võimalik rääkida niivõrd valusast teemast nagu isa ja õe enesetapp nii, et lugeja pühib kordamööda valu- ja naerupisaraid? Miriam Toewsi autobiograafiliste sugemetega romaan "Kõik mu mured mannetud" paistab silma just selle haruldase kombinatsiooni - traagika ja koomika meisterliku põimimise poolest. Elf ja Yoli on õed. Elfrieda elu on pealtnäha kadestusväärne - ta on maailmakuulus pianist, elegantne, rikas ja õnnelikus abielus. Yolandi on kahe teismelise lapse ema, rahahädas ja lahutatud. Lapsepõlv mennoniitide külas on muutnud õed lausa raevukalt ühtehoidvaks ja Elfi soov oma elu lõpetada on nende ühine mure. Yoli peab Elfi järjekordse enesetapukatse järel leidma lahenduse, kuidas lagunevat peret koos hoida. Samas seisab ta silmitsi tõsise küsimusega: mida teha lähedase heaks, kes tõesti tahab surra?" Tohutu tundelaenguga, imekaunilt kirjutatud ja sügavalt inimlik," nii põhjendas Kanada ühe tähtsama kirjandusauhinna Rogers Writers' Trust Fiction Prize zhürii, miks ta Toewsi raamatu 2014. aastal võitjaks kuulutas.

Åtte kvinner sitter på et høyloft og diskuterer i all hemmelighet. Ingen av dem kan lese eller skrive, derfor er August Epp blitt bedt om å føre referat. Kvinnene er mennonitter. I kolonien der de lever er det begått fryktelige overgrep mot kvinnene: gamle, unge, barn. Nå har de åtte kvinnene førtiåtte timer på seg. Innen den tid må de ha tatt en avgjørelse: Hvordan skal de leve med den uretten som er begått mot dem. Toews lar oss ta del i samtalen mens de trøster, erter, kjefter, diskuterer og tenker høyt sammen. Gjennom samtalene går det langsomt opp for oss hva de har vært utsatt for, og hvordan livet arter seg for dem som er nederst på rangstigen i et strengt religiøst samfunn. Miriam Toews (f.1964) bor i Toronto. Hun har skrevet seks prisbelønte romaner, hvorav et par tidligere er utgitt på norsk. Toews har mottatt et tjuetalls priser for sine romaner. Om Kvinnene snakker har hun uttalt at romanen er en «reaksjon gjennom fiksjon» på de overgrepene som skjedde mot kvinner og barn i et mennonittsamfunn i Bolivia mellom 2005 og 2009.

A New York Times 2015 Holiday Gift Guide selection. Elf and Yoli are sisters. While on the surface Elfrieda's is an enviable life (she's a world-renowned pianist, glamorous, wealthy, and happily married) and Yolandi's a mess (she's divorced and broke, with two teenagers growing up too quickly), they are fiercely close?raised in a Mennonite household and sharing the hardship of Elf's desire to end her own life. After Elf's latest attempt, Yoli must quickly determine how to keep her family from falling apart, how to keep her own heart from breaking, and what it means to love someone who wants to die. All My Puny Sorrows is the latest novel from Miriam Toews, one of Canada's most beloved authors not only because her work is rich with deep human feeling and compassion, but because her observations are knife-sharp and her books wickedly funny. And this is Toews at her finest: a story that is as much comedy as it is tragedy, a goodbye grin from the friend who taught you how to live.

The stifling, reclusive life of nineteen-year-old Irma Voth, recently married, and more recently deserted is turned on its head when a film crew moves in to make a movie about the strict religious community, in which she lives. When she clashes with her domineering father over her work as a translator for the crew, Irma is set on a path towards something that feels like freedom. Along with her younger sister Aggie, wise beyond her teenage years, she hits the road and flees to the city. Upheld only by their love for each other and their smart wit, the sisters finally gain the distance to understand the tragedy that has their family in its grip. Irma Voth delves into the complicated factors that set us on the road to self-discovery and how we can sometimes find the strength to endure the really hard things that happen. It also asks that most difficult of questions: How do we forgive? And most importantly, how do we forgive ourselves?

Meet the Troutmans. Hattie is living in Paris, city of romance, but has just been dumped by her boyfriend. Min, her sister back in Canada, is going through a particularly dark period. And Min's two kids, Logan and Thebes, are not talking and talking way too much, respectively. When Hattie receives a phone call from eleven-year-old Thebes, begging her to return to Canada, she arrives home to find Min on her way to a psychiatric ward, and becomes responsible for her niece and nephew. Realising that she is way out of her league, Hattie hatches a plan to find the kids' long-lost father. With only the most tenuous lead to go on, she piles Logan and Thebes into the family van, and they head south . . .