Mirja Arnshav

När andra världskriget drabbade Baltikum satte tusentals flyktbåtar kurs mot Sverige. Ombord på dessa båtar fanns inte bara människor, utan också väskor och bylten som packats med allehanda saker. Fotoalbum, silverbestick, dopklänningar, böcker och nallebjörnar fick för första gången gunga på Östersjöns vågor, tillsammans med fiskegarn, kompasser och ibland även skjutvapen. I Displaced belongings får dessa ting, sparade i byrålådor och på vindar runt om i landet, bli vägvisare till vad som i estnisk och lettisk historieskrivning har kallats den stora flykten. Minnessakerna speglar enskilda människors öden i det ockuperade Baltikum, men också delade minnen och erfarenheter av flykt. De bär på berättelser om hopp och förtvivlan, om vardag och strapatser och om saknad och överlevnad i tider av ofred och uppbrott. Som små men färgstarka pusselbitar utgör föremålen ett viktigt bidrag till förståelsen av migration och bildar ett unikt kapitel i Östersjöns historia. Boken är utgiven i samarbete med Sjöhistoriska museet och är en översättning av Föremål på flykt (2022).

Ur förordet: "Snarare än att vilja skriva ännu en typisk guidebok om Djurgården har vi önskat presentera en egen variant, där vi avtäcker de aktiva minnesarbeten som går att utläsa i det fysiska landskapet. Det betyder att framställningen är tänkt att fungera lika bra för den som har den egna läsfåtöljen som utgångspunkt som för den som rent fysiskt vill ta sig till Djurgården; antingen för att uppleva platsen för första gången eller för att se delar av området med nya ögon. Oavsett vilket är de olika kapitlen skrivna för att läsaren ska kunna sätta samman egna vandringar i minneslandskapet. Av det skälet har vi sett till att förankra våra texter i geografin. Ibland sker det genom att vi som författare rör oss i kapitlen, med olika tempon, mot tydliga mål och längs med i förväg utstakade rutter. Ibland är det fråga om ett mer förutsättningslöst strövande i det nuvarande och historiska minneslandskapet. Och ibland kombineras något av ovanstående med utforskande av Djurgården som ett sinnesrum. Alldeles som stigarna i en skog kan löpa både parallellt och ibland korsa varandra hoppas vi att det ska berika läsarnas egna strövtåg i boken."/---/Elva vägar till DjurgårdenNu följer ett antal kapitel som vart och ett pekar in i Djurgårdens minneslandskap. Bidragen rymmer tydliga skillnader i stil och tempo, de har sin egen takt och rytm. Bokens nästa kapitel tar utgångspunkt i den kunnige flanörens personligt färgade perspektiv. Här summerar Mats Hellspong sina intryck av Djurgården som historisk plats och samtida aktivitetsfält. Med denna framställning introduceras flera av de områden och händelser som sedan återkommer i andra kapitel. Stafettpinnen förs sedan vidare av Lotten Gustafsson Reinius och Cecilia Hammarlund Larsson. Deras kapitel leder till några av Djurgårdens många fascinerande portar och portaler. I dessa ingångar (och utgångar) blandas mytologiska gestalter med nationalromantikens och skandinavismens storvulna tilltal; bara för att i nästa stund ge utrymme åt den nordiska faunan eller nu levande kungligheter. I nästa bidrag förs läsaren ner under Strömmens yta. Mirja Arnshav skriver om de överraskande många föremål som fastnat på Vasaskeppets skrov och vrakplats under de mer än tre sekel som detta legat dolt för ögat. Djurgården är ett område för fysisk rekreation. Med gymnastikskorna på fötterna visar Maja Lagerqvist och Annika Strandin Pers att upplevelsen av ett område är avhängig vår egen förflyttning i rummet. Under tre löprundor vecklar de ut en platsens kulturhistoria som också knyter Djurgården till motionsloppens och joggningens historiska utveckling. Att våra sinnen sätter gränser för vad vi förmår uppfatta av omgivningen avspeglas i nästa kapitel, där Elin Franzén gett sig ut för att lyssna på Djurgården. Minneslandskapet blir på detta vis till ljudlandskap. Tidigare utmärkande läten och klanger, från arbetsplatser och fordon, har med tiden kommit att ersätta av andra, medan 21 fågelläten och många andra naturljud däremot fortsätter att bidra till platsernas karaktär. Fåglarna och djurlivet återkommer också i nästa kapitel. I likhet med många andra öar i Stockholms skärgård är Djurgården en attraktiv plats för många andra arter än bara människan. I sitt bidrag vänder Anders Telenius blicken mot Djurgården som en av flera jämförbara skärgårdsöar. Genom att introducera det »evolutionära minnet« knyts Djurgårdens naturmiljö till ett annat slags minnesskapande än det som präglar bokens övriga kapitel. Därefter gör Maria Bäckman ett besök bland Skansens byggnader. Med hjälp av äldre och nyare museimiljöer visar hon hur töjbar idén om det autentiska, genuina och äkta kan vara också i ett världsberömt friluftsmuseum. Lars Kaijser närmar sig en snarlik problematik genom att sätta kurs mot en närliggande del av Djurgården. Strax utanför Skansens huvudingång ligger det område som idag benämns »Evenemangsparken«. Genom att följa tätt i spåren av föreslagna och genomförda förändringar lyfter Kaijser fram hur olika föreställningar om områdets och verksamheternas »historiska läsbarhet« varit vägledande för både visionerna och de ofta uppflammande konflikterna. De två nästföljande kapitlen delar på samma sätt en tematik, men nu är det Djurgårdens monument som ges en central roll. Mattias Frihammar tittar nämnare på hur fyra nya minnesmärken har fogats till det redan befintliga minneslandskapet. Medan Frihammar belyser de använda och »levande« monumenten är det tvärtom döden som breder ut sig i Simon Ekströms kapitel. Här uppmärksammas den omfattande djurdöd som sällan lämnat några bestående avtryck i minneslandskapet. Bokens sista och elfte kapitel är en påminnelse om att besökarnas och djurens Djurgården även utgör vissa människors hembygd. En intervju med en av dessa personer får bli bokens utgång. Djurgårdsbon Susanna får därmed sista ordet." Boken är rikligt illustrerad med fotografier och kartor.

När andra världskriget drabbade Baltikum satte tusentals flyktbåtar kurs mot Sverige. Ombord på dessa båtar fanns inte bara människor, utan också väskor och bylten som packats med allehanda saker. Fotoalbum, silverbestick, dopklänningar, böcker och nallebjörnar fick för första gången gunga på Östersjöns vågor, tillsammans med fiskegarn, kompasser och ibland även skjutvapen. I Föremål på flykt får dessa ting, sparade i byrålådor och på vindar runt om i landet, bli vägvisare till vad som i estnisk och lettisk historieskrivning har kallats den stora flykten. Minnessakerna speglar enskilda människors öden i det ockuperade Baltikum, men också delade minnen och erfarenheter av flykt. De bär på berättelser om hopp och förtvivlan, om vardag och strapatser och om saknad och överlevnad i tider av ofred och uppbrott. Som små men färgstarka pusselbitar utgör föremålen ett viktigt bidrag till förståelsen av migration och bildar ett unikt kapitel i Östersjöns historia. Boken är utgiven i samarbete med Sjöhistoriska museet.

Under andra världskriget flydde fler än 30 000 människor från de ockuperade baltiska staterna över Östersjön till Sverige. Än idag finns de unika spåren av dessa dramatiska händelser kvar längs nästan hela den svenska ostkusten. Här hittar vi de mer eller mindre väl bevarade båtar som en gång möjliggjorde människors flykt. I De små båtarna och den stora flykten får läsaren lära känna några av dessa båtar och följa deras vindlande öden från flykten fram till idag. Arnshav visar hur flyktbåtarna, efter att de kommit till Sverige, befunnit sig i vitt skilda sammanhang men ändå aldrig helt kastat loss från sitt förflutna. Utifrån båtarnas materiella vittnesbörd och med stöd av berättelser, minnen och arkivuppgifter framkallar författaren en verklighetsnära bild av andra världskriget som flyktingkatastrof och hur Sverige berördes av händelserna. Det blir även tydligt att båtarna är av fortsatt stor betydelse för att värna och bevara minnet av flykten. Studien lämnar ett viktigt bidrag till den maritima och kulturarvsvetenskapliga forskningen om migration, minnen och materiell kultur, och visar samtidigt hur historiska tillfälligheter kan göra till synes oansenliga ting unika och hur närvarande historien är i nuet.

Med sina stora vidder och okända djup har havet under århundraden gett upphov till otaliga skrönor om vidunder och fantastiska upplevelser. Men lika länge har det varit förutsättningen för viktiga upptäckter, långväga handel och militära konflikter. Samtidigt är det något märkligt med Sveriges relation till havet. Å ena sidan finns det där som en integrerad del av en svensk självbild. Många har personliga minnen kopplade till hav och vatten, och i mängder av böcker och filmer spelar havet en viktig roll. Å andra sidan är havet ofta påfallande osynligt i politiken och det historiska medvetandet. "Angöringar" drar fram havet från denna partiella glömska. Författarna är forskare knutna till Centrum för maritima studier vid Stockholms universitet och Statens maritima museer historiker, etnologer och arkeologer. I ett antal fristående essäer visar de hur dagens humanistiska forskning kan närma sig havet som både personlig upplevelse och historisk realitet.

Varför tatuerar man bilden av en gris på just vänster fot? Vad betyder egentligen ett tatuerat ankare? Hur ser man om en fullriggare är en äkta sjömanstatuering? De svenska sjömännens klassiska bildvärld är full av magiska symboler, skepp och marina föremål. Dessutom myllrar den av mer eller mindre glömda referenser till populärkulturen, inte minst den amerikanska. Boken tar dig med till de suggestiva hamnkvarteren, de seglande skeppen och en till stora delar försvunnen värld.