Ola Hansson

Ola Hansson (1860-1925) gjorde sig ett namn som poet, novell- och romanförfattare, journalist och kritiker. Mest ihågkommen anses han vara för det prosalyriska verket Sensitiva amorosa (1887), som skapade skandal på sin tid och drev Hansson bort från Sverige och ett liv i exil. Sent omsider fick dock Hansson ett erkännande på svensk mark. Svenska Akademien hallstämplade Hansson som misskänt geni genom att ge honom ett statligt livstidsstipendium 1907. Det förlovade landet (1906) innehåller blandade dikter, prosapoem och orimmad vers från skilda länder. Blandningen består av metafysiskt djupsinniga dikter, enkla hemlängtan-dikter, satirer riktade mot Tyskland, Bayern, Preussen... Fortfarande var det skånepoesin, samt de danska bilderna, som vann mest uppskattning på sin tid, med formuleringar som ”trohjärtat sublimt”, ”direkt ur folkdjupet” o.dyl.

Få svenska författare har blivit så utskällda under sin livstid som Ola Hansson. Mest kritiserade blev de tre prosaverken Sensitiva amorosa (1887), Ung Ofegs visor (1892) och Parias (1890), varav de två senare presenteras i denna volym. Författaren skrev Ung Ofegs visor utifrån ett hämndbegär efter den förödande kritiken av Sensitiva amorosa. Härvidlag uttrycker han sig enligt följande: ”O, du spyflugeyngel, det finns blott ett som övergår din ondska: din dumhet, din otroliga, måttlösa, elefantfotade dumhet.” Hanssons intresse för den franska dekadenslitteraturen och symbolismen blir här tydligt. På samma sätt som i Sensitiva amorosa intresserar sig Hansson i Ung Ofegs visor och Parias för själens mörka vrår. I Parias, vars första novell dramatiserades av August Strindberg, är det förbrytarna och de brännmärkta som studeras.

Tidens kvinnor (1890) är en serie fallstudier av traumatiserade, sexuellt besatta sekelskifteskvinnor där berättaren, Hansson, utmålas som en uppsökande analytiker, specialiserad på den moderna kvinnan. I själva verket ligger hans egna erfarenheter av kvinnor och pyr bakom flera av novellerna. I t.ex. ”Gallblomma” anses kvinnotypen vara ”steril”, vilket bottnar i att författaren blev nobbad av dekadensförfattaren Stella Kleve. Hansson framstår som en pre-freudian; bokens tematik ”att de sexuella anlagen styra en själs utveckling och livsstämning och att särskilt rubbningar i den psykiska jämvikten ha sin grund i erotiska desillusioner och otillfredsställelse” korresponderar väl med det tankegods som ingår i Sigmund Freuds ”psykoterapeutiska universalmetod”. Tidens kvinnor är, enligt Hansson, en ”bastard av vetenskap och konst”.

Sensitiva amorosa är en novellsamling från 1887. Boken innehåller ett antal stämningsfulla och pessimistiska prosaskisser som berör kärleken ur olika synvinklar. Sensitiva amorosa fick vid sin utgivning ett mycket negativt mottagande bland svenska kritiker. Skandalen var ett faktum och litteraturhistorikern Karl Warburg beskrev boken som ”något av det på en gång osundaste och mest frånstötande som bjudits av en svensk penna.” I Aftonbladet, som Hansson själv hade arbetat för, stod det att samlingen var ”bland de skändligaste alster av en depraverad fantasi som en på osedligheten ockrande förläggare framdragit i dagsljuset...” Det dåtidens kritiker framför allt vände sig emot var det erotiska temat. Detta bör dock inte uppfattas som samlingens röda tråd. Berättelserna bör istället ses som reflektioner kring det undermedvetna och dess makt över människan.

Ola Hansson var en svensk poet, författare, journalist och kritiker. I hans debutarbete, Dikter (1884) – och än mer i diktsamlingen Notturno (1885) skönjer man en mystisk introspektion i stämningar, ett stegrat känsloliv, som i sin pessimistiska nyans var starkt påverkad av franska förebilder, som Charles Baudelaire. Dikter gav lovande men en smula trevande uttryck för social kritik och revolt, dova ångeststämningar, ung kärlek och darwinistiskt färgad naturupplevelse. Notturno var en av 1880-talets viktigaste diktsamlingar. Här framträdde poeten Hansson i full originalitet. Med sitt provocerande, djärva bildspråk och fria vers, var den nydanande inom svensk poesi.

Prose poetry by Ola Hansson and translated by George Egerton. First published in 1895. This is a straight reprint edited by Joe Bandel and published by Bandel Books.

På en grushög längst inne i valvet satt den vansinniga och höll i sin famn ett halvmurket benrangel, kring vilket några gulgråa, ursprungligen vita tyglappar fladdrade för luftdraget? Och den galna satt och vyssjade benranglet som ett litet barn och sjöng så gott hon kunde sina barndomsvisor, och i hennes förr så vilda ögon glänste nu den renaste, lycksaligaste modersglädje. Moderskärlek bortom dödens och förståndets gränser. Vilse i ett märkligt palats irrgångar. En skuldtyngd man som förföljs av en inbillad eller spökande skarprättare. Gengångare som manifesterar sig i storstadens vimmel Fanns det mycket svensk skräcklitteratur att tala om på 1800-talet och början av 1900-talet? Den allmänna uppfattningen svarar nej, trots att genren under samma tid var mycket populär i andra länder. Men det finns oväntat många guldkorn att hitta, bara man letar. Detta är första boken i Alephs serie ? Svenska sällsamheter?.

Ola Hansson föddes 1860 i skånska Hönsinge, och dog 1925 i Buyukdere, nära Konstantinopel. I denna volym har tre av hans på sin tid mest uppseendeväckande prosaverk samlats. Det är noveller och prosapoetiska betraktelser, präglade av en nervös sensibilitet och den frihetsträngtan som fick den rotlöse författaren att bege sig ut i världen. Hanssons prosa tränger med sin psykologiska skärpa djupt in i samhällets skuggsidor, där människan underkastas dunkla krafter som könsdriften, ångesten och lockelsen till brott. Boken innehåller förutom Parias både Ung Ofegs Visor och Sensitiva Amorosa. Det är första gången på över 80 år som de två förstnämnda utkommer i oförkortat skick.

Ola Hansson (18601925) var genom sin självständighet och sin trohet mot en social ursprungsmiljö unik inom den generation författare som dominerade 1800-talets två sista litterära decennier. Han nämndes länge i Tyskland, tillsammans med Strindberg och Ibsen, som en av tidens stora förnyare: Ljuset kommer från Norden. Genom diktsamlingen Notturno (1885) gav Ola Hansson ny riktning åt den svenska lyriken. Den boken kom flera årtionden före sin tid och är fortfarande modern, levande, njutbar. Ola Hansson var den förste som framgångsrikt ersatte versberättelsen med den lyriska textens totala uttryck och de traditionella rimmen och versmåtten med stoffets bilder, ordens egenvärde och ljudens klang. I serien Svenska Klassiker utgivna av Svenska Akademien. Introduktion av akademiledamoten Ulf Linde. Kommentarer och ordförklaringar av Ingvar Holm.