Ola Wolfhechel Jensen

En välfungerande kulturmiljövård förutsätter en transparent organisation och parter med tydliga mandat. Men hur ska roller och ansvar egentligen fördelas och hur ska lokala, regionala och centrala aktörer samsas för att nå sina gemensamma mål i allmänhetens tjänst? Utgångspunkten för denna studie är 1976 års länsantikvariereform som innebar att länsstyrelsen tog över ansvaret för den kulturmiljövård som då i decennier hade vilat på landets regionala museer och dess chefer, landsantikvarierna. Reformen väckte omgående starka reaktioner och delade tidens intressenter i sympatisörer och kritiker. Sedan dess har kulturmiljövården genomgått både smärre och mer omfattande förändringar som skapat en i långa stycken välfungerande organisation. Icke desto mindre har den varit kantad av kritik mot att roller och ansvar förblivit otydliga. I boken redogörs för vilka uttryck kritiken tagit sig, vem som varit avsändare och mottagare och hur återkommande utredningar för att övervinna problemen blivit utformade. Svensk kulturmiljövård har osedvanligt gamla anor. Studien tar sitt avstamp redan i 1600-talet för att visa på hur senare skeenden i kulturmiljövårdens utveckling har påverkats av tidigare ideal och upparbetad praxis. Översikten avslutas med en genomlysning av vilka faktorer som har påverkat och alltjämt påverkar relationer i en alltmer komplex kulturmiljövård. Till det ges förslag på hur sektorn möjligen kan öka sin tydlighet kring roller och ansvar.

För många leder begreppet arkeologi osökt tankarna till någon som gräver och penslar fram forntida föremål ur jorden. Den svenska fältarkeologin har gamla anor och är en fascinerande historia kantad av intressanta personligheter som av varierande skäl, privata eller professionella, gav sig ut i terrängen för att dokumentera och undersöka fornlämningar. I boken stiftar vi bekantskap med några av dessa personer och får veta hur det gick till när nya redskap och metoder etablerades medan andra gick ur tiden. Men också hur gryende idéer om det förflutna både påverkade och påverkades av nya strategier i fält och hur strapatsrik en antikvarisk resa kunde vara före tågens, flygens och bilarnas tid. Fältarkeologins historia har färgats av varje epoks politiska och ideologiska vindar liksom kulturella värderingar. De har varit avgörande för såväl motiven till varför man bedrivit arkeologi som vilka resultaten blivit. Andra teman i denna bok är hur koloniala inslag, frågor kring ras och etnicitet, klasstillhörighet och rådande genusstrukturer har präglat fältarkeologins historia. På spaning efter det förflutna är den första boken i sitt slag som tar ett helhetsgrepp och fördjupar frågor kring hur det praktiskt gick till då man i äldre tider genomförde arkeologiska undersökningar i Sverige. Ola Wolfhechel Jensen är docent i arkeologi. Han har sedan slutet av 1990-talet forskat om arkeologins och kulturmiljövårdens historia.