Catharina Stenqvist (1950–2014) verkade som religionsfilosof med intresse för frågor om religiös erfarenhet och människans existentiella villkor. Hennes forskning kretsade kring mystik och mening och hon argumenterade för vikten att tala om livshållning snarare än livsåskådning. I föreliggande essä läser Patrik Fridlund en kort och lite annorlunda text av henne. I sitt efterord till denna essä skriver han: ”Min uppfattning är att Catharina Stenqvists text ’Två passioner’ är en viktig text av alldeles just den anledningen att hon i den texten knyter samman tro och tänkande med liv och handling, på sitt sätt. Hon gör det skickligt, starkt och tankeväckande. Hennes text är rik och berikar men öppnar också för läsaren att ta ytterligare ett steg. Min läsning av ’Två passioner’ hoppas jag kan ses som ett sätt att ta just ett sådant ytterligare steg.” I formen av ett fiktivt brev lyfts en rad viktiga och spännande temata i Catharina Stenqvists text fram. Om kärleken som en livgivande kraft, som levande vatten, men också som något mer och mycket mer komplext. Om passionen som drabbar och om hur detta betyder att det är jag som drabbas, att passionen är och måste vara min, vilket skapar ett rum som är mitt, och om hur detta ger tyngd och allvar till livet. Om passionen som en respons och ett ofrånkomligt svar; det är jag som svarar, ingen annan kan göra det i mitt ställe. Om hur viktigt det är med passionens riktning—trots allt känns trädet på dess frukt. Kicken eller ruset räcker inte. Om detta att se sin förmåga att älska och bli älskad högst konkret, högst mänskligt och mycket jordiskt som en förutsättning för att se och förstå teologins tal om kärlek. Författaren Patrik Fridlund är docent i religionsfilosofi. Hans forskning kretsar kring filosofiska och teologiska perspektiv på religiös mångfald, liksom kring frågor om subjektivitet och om religionen i offentligheten. Han har även skrivit om relationen mellan filosofi, litteratur och teologi.
