Peter Degerman

Norrland är natur, energi, modernitet, naturtillgångar, vildmark, exploatering, ursprung, avfolkning, turism, kolonialism, utveckling, glesbygd, periferi, tystnad, fantasi, nationalparker, rå verklighet, kamp... Norrlandslitteratur är vildmarksromantik, realism, utopi, modernism, motstånd, lokal, solidarisk, politisk, sär, ursprunglig, folklig arbetarskildring... Alla dessa föreställningar om Norrland och dess litteratur. Alla går de att problematisera, vända och vrida på, analysera. Och det är vad litteraturvetare gör i den här antologin. Utifrån den teoribildning som brukar kallas ekokritik läser forskarna olika slags texter - hemmahörande i ett tidsspann som sträcker sig från Fredrika Bremer till Stefan Spjut, och innefattande, bland annat, Torgny Lindgrens berättarkonst och Vattenfalls policydokument - på sätt som visar hur de förhåller sig till dessa föreställningar. Därmed blottläggs också hur texterna i sitt förhandlande om norrländsk identitet avtecknar sig mot det moderna samhällets grundläggande uppdelning mellan kultur och natur, människa och miljö. Uppdelningens konsekvenser är i dag otäckt tydliga, när den faller samman inför de globala utmaningar som präglar vår tid.

Med utgångspunkt i de omvälvande händelser som under 1960- och 70-tal satte den radikala psykiatrin i centrum för samhällsdebatten undersöker Peter Degerman i Månens mörka sida förhållandet mellan litteratur och psykisk ­sjukdom. Det sker dels utifrån antagandet att det schizofrena och det litterära språket delar ett gemensamt ”utanför”, dels genom studier av hur psykisk sjukdom och psykiatrisk vård uppträder som teman i litteratur, film och musik. Med djupdykningar i bland annat Claes Anderssons, Lars Noréns och Allen Ginsbergs diktning, i filmer som Ingmar Bergmans Såsom i en spegel och Jane Ardens The Other Side of the Underneath, och kompositioner av Syd Barrett i Pink Floyd, diskuteras strukturella förändringar av den psykiatriska vården. Genom litteraturen och konsten sätts schizofrenin in i ett socialt och historiskt sammanhang, och Degerman visar hur definitioner av psykisk sjukdom utgör såväl språkliga som medicinska problem.

Kultur är ett värdeladdat begrepp, både gränslöst och begränsande, fint och fult. Det kan uppfattas som oklart och hotfullt och samtidigt erbjuder det utrymme för nya ordningar. Likt ett mellanrum kan det vara svårt att beskriva och bestämma. Vad händer med kulturen om vi sätter den samman med hållbarhet, vad händer med hållbarheten om vi sätter den samman med kultur? Det är i korthet vad den här boken handlar om, en bok som uppehåller sig i mellanrummet, utan avsikt att vare sig börja eller sluta i en definition; istället vill vi med hjälp av kultur utforska om förbindelser mellan olika dimensioner kan tänkas uppstå, till och med mellan de mest motsägelsefulla utgångspunkter. I några av kapitlen närmar sig författarna hållbarhet ur ett kulturperspektiv medan andra snarare närmar sig kultur ur ett hållbarhetsperspektiv. Arton forskare inom sociologi, litteraturvetenskap, biologi, etnografi, genusvetenskap och statsvetenskap diskuterar här frågan Kulturell hållbarhet -- vad är det? Bidragen rör sig från Sápmi till Röda havet, från politiska barnböcker till kommunal vardag, från skrivprojekt inom vården till människans självbild under antropocen: allt i syfte att se nya dimensioner av hållbarheten. "Ett kulturellt perspektiv på hållbarhet pekar också på vikten av att se på exempelvis konsumtionspraktiker som en del av kulturella processer och som något som får betydelse i och genom relationer till andra delar av livet. Det är bara när hållbarhetstankarna uppfattas som meningsfulla, och görbara, i förhållande till livet i stort, som de får genomslag", skriver etnologen Magdalena Petersson McIntyre i förordet.

Under de senaste åren har begreppet ekopoesi alltmer etablerats i de nordiska samtalen om litteratur. Det har skett dels i förhållande till utvecklingen inom ett växande ekokritiskt forskningsfält, dels som ett resultat av att ett antal poeter, både debutanter och mer etablerade röster, framträtt med diktsamlingar som mer eller mindre tydligt har kategoriserats som ekopoesi. I Tala för det gröna i lövet diskuterar Peter Degerman om det finns särskilda möjligheter att behandla dagens brännande miljöfrågor i poetisk form, och om det i så fall går att tala om ett särskilt sätt att läsa ekopoetiskt. Genom att följa det ekokritiska forskningsfältets utveckling från 70-talet och framåt drar han paralleller mellan den framväxande miljöaktivistiska rörelsen och de estetiska traditionerna från romantiken, över beatpoesin, fram till dagens posthumanism och språkmaterialism. Peter Degerman är lektor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Han disputerade vid Åbo Akademi med en metateoretisk avhandling om det litteraturdidaktiska forskningsfältet. Han är forskningsledare för EcoHum, Mittuniversitetets forskningsmiljö för grön humaniora, och medlem av ENSCAN, Ecocritical Network for Scandinavian Studies. 2008–2010 var han redaktör för det norrländska litterära magasinet Provins och har bland annat redigerat antologin Norrlandslitteratur – ekokritiska perspektiv.