Peter Josephson

Det påstås ibland att Sverige är världens mest historie­lösa land. Stämmer det? Det beror på vad man menar med historielöshet. I "Historielöshetens historia" undersöker Peter Josephson hur begreppet har förändrats från 1700-talet till idag. Vad har man under olika perioder syftat på när man talat om historielöshet? Och vad har man då avsett med historia? Under 1800-talet beskrev europeiska historiker och filosofer gärna afrikaner och andra utomeuropeiska folk som historielösa. Historielöshet var då liktydigt både med en frånvaro av historiskt medvetande och med en frånvaro av historisk utveckling. ”De som inte kommer ihåg det förflutna är dömda att upprepa det” skrev den spansk-amerikanske filosofen Georges Santayana. I kölvattnet på de koloniala befrielserörelsernas framgångar på 50- och 60-talen kom detta begreppsbruk att framstå som alltmer föråldrat. Istället etableras nu en uppfattning som innebär att historia finns överallt där människor lever tillsammans, det Josephson kallar för "panhistorism". Med historielöshet avses idag endast en frånvaro av historiskt medvetande eller en likgiltig inställning till det förflutna, och tankarna går då inte till de förut koloniserade delarna av världen, utan till det som förut skildrats som historiens kärnland: Europa och USA. Historielöshet blir ett omisskännligt tecken på modernitet. Peter Josephson är docent i idéhistoria vid Södertörns högskola. Han har tidigare forskat bland annat om Max Weber och idén om en värdefri vetenskap, om akademisk frihet, samt om det moderna forskningsuniversitetets framväxt i kölvattnet på en expanderande bokmarknad i slutet av 1700-talet. Han är tillsammans med Frans Lundgren även författare till boken "Historia som kunskapsform" (2014) och har medverkat i den på Daidalos utgivna antologin "Vetenskapens förtrollning och avförtrollning" (2021).

En av modernitetens stora berättelser handlar om konflikten mellan förnuft och vetenskap å den ena sidan och tro och vidskepelse å den andra. Enligt den berättelsen kommer människors behov av magi och religion obönhörligt att minska allteftersom vetenskapen infriar sina löften och förklarar sådant som tidigare framstod som oförklarligt och hemlighetsfullt. Det skulle alltså pågå en rörelse från förtrollning till avförtrollning. Begreppet ”avförtrollning” brukar framför allt förknippas med sociologen Max Weber (1864–1920), som tillsammans med Durkheim, Freud och andra bidrog till att skapa en föreställning om att religionen successivt skulle försvinna i den moderna världen. Men innebär denna tänkta utveckling att också vetenskapen själv – som ju en gång förväntades kunna ge besked om metafysiska förhållanden och gudomliga avsikter, alltså människans plats i skapelsen – måste avförtrollas? Och finns det inte i modern vetenskaplig verksamhet ofrånkomliga element av (åter)förtrollning? Antologin "Vetenskapens förtrollning och av­förtrollning" tar sin utgång i Webers tankegångar och det stora inflytande dessa har haft hos senare tänkare och forskare. De fem bidragen kretsar alla på olika sätt kring fenomen knutna till vetenskapen och universitetet, fenomen som låter sig beskrivas och analyseras i termer av förtrollning och avförtrollning. Perspektivet i antologin är emellertid inte bara vetenskapshistoriskt och vetenskapssociologiskt utan också forskningspolitiskt – frågor om forskningens autonomi och integritet har ham­nat i blickfånget när den högre utbildningens managementstyrning och byråkratisering allt mer har börjat ifrågasättas. Vad är egentligen forskning för slags verksamhet? Weber har på nytt blivit högaktuell. Annelie Drakman (forskare i idéhistoria vid Stockholms universitet), Peter Josephson (idéhistoriker vid Södertörns högskola), Ylva Hasselberg (professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet), Thomas Karlsohn (professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet) och Ingemar Pettersson (forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet.

That government should be rooted in the consent of the governed may be the most accepted aspect of John Locke's liberal theory. Yet to this day Lockeans have reached no consensus over what constitutes consent or whether Locke even intended consent to be a standard of legitimacy. Peter Josephson now takes a close look at Locke's writings on both consent and the art of governance to show how each informs the other. Moving beyond previous scholarship, he gives us a Locke as much concerned with the effective functioning of government as with the roots of its moral legitimacy. According to Josephson, if we wish to understand ""the great art of government,"" as one of the founders of modern liberalism presents it, we must examine the principle and practice of consent in Locke's political scheme. In examining the foundation of Locke's political theory, Josephson explores ways in which Locke's government by consent can coexist with the preservation of the law of nature or reason. As Josephson shows, Locke argues that reasonable customs can bridge the divide between the will of the people and the rule of reason. Josephson's work makes important new contributions to understanding Lockean thought. In particular, he shows how Locke joins normative theory with a practical concern for the art of effective government. He also argues that Lockean liberalism is not neutral with regard to conceptions of virtue, character, or the good life: indeed, the liberal regime requires virtues of toleration, civility, and industriousness in order to succeed and must teach its subjects those virtues in order to preserve that regime. While others have variously branded Locke's philosophy as majoritarian, aristocratic, or monarchist, Josephson cuts through these disputes to present a previously unrevealed Locke. His meticulous study pays keen attention to the details of Locke's works, while reconciling many of the disparate and often confusing features of Lockean thought. In sum, it offers serious readers a richer, deeper, and more nuanced understanding of this formative thinker and the liberalism he inspired.