Ragnar Haake

Tomas Tranströmer räknas som en av Sveriges mest betydande poeter genom tiderna. Samtidigt hör det till berättelsen om Tranströmer att han utsattes för hård kritik under 1960- och 70-talen för att hans poesi ansågs vara politiskt oengagerad. Hur kan man såhär femtio år senare förstå den kritiken? Stämmer det över huvud taget att Tranströmer hade kritikerkåren emot sig? Hur är det möjligt att från vår sida av millennieskiftet se på politiska dimensioner i Tranströmers poesi? I antologin Tranströmer och det politiska undersöker åtta litteraturvetare från Umeå, Sundsvall och Åbo den tranströmerska poesins förhållande till politiken. Texterna tar avstamp i aspekter som diktjaget, parrelationen, tilliten till språket, civilisationskritiken, jämlikhets­tanken eller helt enkelt i den egna, känslomässigt grundade, upplevelsen av att läsa Tranströmers dikter. Antologin visar dels att det finns skäl att revidera litteraturhistorieskrivningen om Tranströmer, dels att det är möjligt att betrakta hans poesi som just politisk – även om den inte ­behandlar vad man i vardagligt tal kallar för politik.

”Kan man ge några skäl för att en annan människa bör lägga sig till med vanan att läsa böcker, kan man försvara att man själv ägnar sitt liv åt att göra det?” Det frågar sig en tjugotreårig Sven Lindqvist i DN-artikeln ”Varför litteratur?” – publicerad i april 1955, bara dagar innan hans debutbok Ett förslag ges ut. I Frihetskonst undersöker Ragnar Haake hur den unge författaren hanterar detta tvivel i sina första böcker. ”Litteraturen tycks vara ett tillhåll för invigda, en avskild domän där det sysslas med saker som ingen kan förklara betydelsen av”, skriver Lindqvist och antyder därmed att litteraturens frihet, dess autonomi, också kan te sig som ett fängelse. Det tidiga författarskapet ställer flera frågor kring detta. Kan den gränsöverskridande essän erbjuda en lösning på problemet? Kan konsten gripa in i livet? Och hur förhåller sig egentligen litteraturens frihetsanspråk till tillståndet i den moderna välfärdsstaten? Till slut – i essäboken Praktika från 1962 – når Lindqvist fram till en utopisk litterär vision, på en gång reformistisk och avantgardistisk, som får namnet ”frihetskonst”. Frihetskonst är Ragnar Haakes doktorsavhandling i litteraturvetenskap.