Rolf Kjellström

1942 utgavs boken Die lappische Volksmusik av Nordiska museet. Boken redovisar järnvägstjänstemannen Karl Tirens (1869-1955) livsverk som jojksamlare. Den innehåller två delar: en fördjupad presentation av jojktraditionen och en samling med inte mindre än 563 jojkar - med både texter och melodier. Karl Tiren reste under åren 1909-1916 igenom nästan hela svenska Sápmi för att samla jojkar. På vintrarna besökte han marknadsplatser i inlandet, där många samer var samlade. Sommartid genomförde han omfattande expeditioner i fjällvärlden. Till en början tecknade han upp jojkningar med hjälp av penna och notpapper. Från 1913 använde han en fonograf. Die lappische Volksmusik ges här ut på svenska. Den inledande presentationen återger Tirens bevarade originalmanuskript. Jojkarnas notbilder är hämtade från 1942 års bok, medan de tyskspråkiga texterna översatts till svenska av utgivaren. Notdelen redovisar också Tirens anteckningar i de besvarade renskrifterna av hans fältuppteckningar. Boken inleds med en introduktion till Karl Tirens jojksamling av Gunnar Ternhag och avslutas med en redogörelse för tillkomsten av 1942 års utgåva av docent Rolf Kjellström, tidigare verksam vid Nordiska museet.

Nybyggarnas liv är en mycket rikt illustrerad populärvetenskaplig sammanfattning av författarens bokserie Nybyggarliv i Vilhelmina, som utkom i sex delar 2012-2016. Livet i södra Lappland under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet innebar en nästan total själv- och naturahushållning, som har varit mycket lite beskriven. Naturen var nybyggarnas varuhus och med dess förutsättningar fick nybyggarna framleva sina liv i relativ isolering och utveckla sina arbetsmetoder, seder, livsuppfattning och levnadssätt i naturen efter egen förmåga och på den grund förfäderna hade lagt. Författarens intresse för nybyggarkulturen väcktes redan under gymnasietiden. Till Lappland har han kontinuerligt återvänt varje år och gör så fortfarande några månader om året. Rolf Kjellström är etnograf och etnolog och har skrivit över ett tjugotal böcker och närmare tvåhundra uppsatser om Lappland och Arktis. Han har varit verksam vid Nordiska museet i Stockholm och Göteborgs museer samt vid både Uppsala och Stockholms universitet. För sitt författarskap rörande nybyggarkulturen tilldelades han 2016 Kungl. Skogs-och Lantbruksakademiens silvermedalj.

Folket i Fatmomakketrakten trodde långt in på 1900-talet blint på att det fanns väsen av olika slag som grep in i människornas liv och påverkade deras vardag. Dessa väsen kunde vara goda, men det fanns även onda väsen, exempelvis sådana som ansågs kunna byta bort sina barn mot människobarn. Man trodde också att människor kunde ge sig till känna efter döden; det skulle ofta hänga ihop med någon begången oförrätt, t.ex. ett mord. Vissa människor ansågs besitta förmågan att spå eller trolla. Det var således inte bara naturens krafter man hade att förhålla sig till; man var också tvungen att ta hänsyn till det övernaturliga. Dessutom trodde man att människans öde var bestämt från början och det kunde man inte komma ifrån. En del traditioner går förmodligen långt tillbaka i tiden och anses vara historiskt förankrade. Sjätte volymen av »Nybyggarliv i Vilhelmina» handlar om denna föreställningsvärld.

Denna bok, femte volymen i serien »Nybyggarliv i Vilhelmina», bygger på folklivsuppteckningar gjorda av i första hand Nils Eriksson och Lisa Johansson. När ett barn föddes var det många seder och bruk som skulle beaktas. Dopet var en viktig händelse, och de faddrar som följde barnet hade betydelse för resten av livet. Barnen fick tidigt hjälpa till och utsattes för stora krav från föräldrarna, som ofta hade en övertro på aga som uppfostringsmedel. De gick vanligen inte i skolan mer än tre–fyra 12-veckorsterminer. För att bli konfirmerad måste man kunna läsa, och konfirmationen var en förutsättning för att man skulle bli betraktad som vuxen. I nybyggarfamiljerna fanns en klar uppdelning av de olika arbetsuppgifterna. Alla visste vad de skulle göra. Gängse arbeten på våren var bl.a. vedhuggning, fiske, jakt på sjöfågel, utkörning av gödsel på markerna och tillverkning av näverrep. Man skulle också bryta åker och få potatisen i jorden. I mitten av juli startade slåttern, som var årets brådaste tid. När den var över, började man sätta ut näten. På hösten hade kvinnorna mycket att göra i samband med slakten. Potatisen togs upp och fågeljakten inleddes och den fortsatte sedan under vintern. På vinterföret företogs handelsfärder till Åsele eller till Norge. Vintern var också slöjdandets tid. Kyrkhelgerna spelade en viktig roll i nybyggarnas liv. Religiositeten präglades av fruktan för Guds straff. Nybyggarlivet krävde samarbete mellan nybyggarna. Även förhållandet mellan nybyggarna och renskötarna blev med tiden allt bättre. På ålderns höst överlät eller sålde man sitt hemman mot krav på fortsatt boende och visst underhåll. Värre var det för de medellösa, som kunde bli uselt behandlade. Det förekom att de auktionerades bort till lägstbjudande.

Denna bok, fjärde volymen i serien »Nybyggarliv i Vilhelmina», bygger liksom de tidigare på folklivsuppteckningar gjorda av i första hand Nils Eriksson men också av Lisa Johansson samt på O. P. Petterssons skrifter. När nybyggarna kom till fjällbygden fick de först skapa sig boningshus och andra byggnader med hjälp av enkla redskap som yxa och kniv. Så småningom fick de tillgång till såg, vilket underlättade byggandet. De första åren fick de ofta dela bostad med husdjuren. Inredningen i huset var mycket enkel med den öppna spisen som enda ljus- och värmekälla. Jakt- och fiskeprodukter var viktiga för uppehället, och korna bidrog med den värdefulla mjölken, som kunde förvandlas till smör och ost. Det viktigaste som odlades var potatis. Tillgången på mjöl var starkt begränsad. I boken beskrivs nybyggarnas mathållning och bakning. Ett avsnitt ägnas också åt deras kamp för att överleva under svåra nödår. Författaren belyser dessutom nybyggarnas handelsresor. Två gånger om året for de till Norge. Dit medförde de bl.a. smör samt ripa och andra viltprodukter som de bytte mot främst andra matvaror och varor av annat slag som de saknade: lantbruks- och textilprodukter, redskap m.m. De företog också längre marknadsresor österut, t.ex. till Åsele, Anundsjö och Sollefteå. Tidigare nummer i Rolf Kjellströms serie »Nybyggarliv i Vilhelmina»: 1. Träd och växter som resurs (2012). 2. Åkerbruk och boskapsskötsel (2012). 3. Jakt, fångst och fiske (2013).

Denna bok, tredje delen av fem av serien Nybyggarliv i Vilhelmina, bygger framför allt på jägmästare Hilmer Zetterbergs omfattande dokumentation av den traditionella jakten i Västerbottens läns lappmarker, på folklivsuppteckningar av Nils Eriksson och 0. P Pettersson m.fl. samt på fältintervjuer av författaren. I denna del beskrivs de ursprungliga näringarna jakt, fångst och fiske, som alla i stort sett var en förutsättning for permanent bosättning i lappmarkerna. Fångst med exempelvis stockar, flakar, snaror och saxar var länge av större betydelse än den egentliga jakten, även om hetsjakten var mycket effektiv. Fångsten, framför allt av ripa, utgjorde till viss del underlaget för en handel med Norge, som bl.a. kunde erbjuda mjöl, salt och socker i utbyte. Jakt och fångst var krävande på många sätt och utvecklade nybyggarnas kunskaper och uppfinningsrikedom. Fisket var under hela nybyggartiden ytterst viktigt, inte minst under inledningsfasen av ett nybygge. Fiskenäringen hade dessutom den fördelen att den kunde bedrivas med enkla redskap och under alla årstider. Mest givande var fisket med not. Fisket var ett slags livförsäkring i det krävande liv som nybyggarnas tillvaro i lappmarkerna innebar.

I denna bok, första bandet av fem av bokverket Nybyggarliv i Vilhelmina, beskrivs hur man i en kulturform med utgångspunkt i ett område i södra Lappland utnyttjat träd och växter i den omgivande naturen. Framställningen bygger framför allt på folklivsuppteckningar, huvudsakligen gjorda av Vilhelminasonen Nils Eriksson, men också på tryckta källor och intervjuer i fält. Nybyggarsamhället var i stort sett självförsörjande. För nybyggarna gällde det att tillverka allt själva: redskap för odling, röjning och slåtterbruk samt för jakt och fiske, enkla möbler, bruksting för hushålls- och ladugårdsarbete, kläder och även båtar. Ämnen till yxor, knivar, sågar och järn av olika slag fick de, innan smideskunnandet spritt sig till de egna leden, skaffa från annat håll. Nybyggarkulturen innebar med andra ord en nästan total själv- och naturahushållning och för att lyckas var nybyggarna tvungna att låta naturen arbeta åt sig, vilket var ett långsiktigt arbete. Under dessa förutsättningar fick de sedan framleva sitt liv i relativ isolering och utveckla sina arbetsmetoder och seder, sitt levnadssätt och sin uppfattning av livet och naturen i stor frihet efter egen förmåga på den grund förfäderna hade lagt.