Salla Leponiemi

Elin Danielson-Gambogi hörde till de främsta i den finska konstens guldålder, känd inte minst för sina djärva kvinnoporträtt. En skildring av en egensinnig konstnär, nära ett internationellt genombrott, och hennes länge glömda konst med motiv från Åland och Bretagne. I samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.

Elin Danielson-Gambogi hörde till de skickligaste konstnärerna under den finska konstens guldålder. Hon var egensinnig, emanciperad, bohemisk, älskade storstädernas myller och nya upplevelser och var obrydd om konventionerna i det borgerliga samhället. Konstnärskapet och konstnärsvännerna var hennes allt. Särskilt viktigt var umgänget och friluftsmåleriet i konstnärskolonin i åländska Önningeby dit hon återvände år efter år. I Paris och Bretagne upptäckte Elin ljuset, naturalismen och realismen. Men hon avbildade ofta sådant som inte ansågs lämpligt, i synnerhet väckte hennes fördomsfria och djärva skildringar av kvinnor uppmärksamhet. I Florens blev Elin bekant med den yngre generationen italienska konstnärer och hon förälskade sig i den betydligt yngre blivande maken Raffaello Gambogi, också han konstnär. Livet i Italien kom att innehålla en hel del både framgångar och tragik. På tröskeln till ett internationellt genombrott och precis när hon hade lyckats övertyga sin italienska omgivning om sin begåvning hamnade äktenskapet in i en djup kris. Och med det förödande första världskriget bröts så småningom kontakten till Finland och Elin och hennes konst glömdes bort i decennier. Varför gick det så? Salla Leponiemi skriver i den första mer omfattande biografin om Elin Danielson-Gambogi inkännande om hennes händelserika liv och passion för konstnärskapet. Elins ovanliga historia blir levande med hjälp av en stor mängd efterlämnad korrespondens och i de många konstverken i boken får vi följa de strömningar och spår som påverkade Elin och blev hennes signum.

Renessanssiajalla Firenze veti puoleensa aikakauden parhaita kykyjä niin taiteen, tieteen ja arkkitehtuurin kuin politiikan ja juonittelun saralta. Piazzoilla ja muurien suojissa rakastavaiset tapasivat toisiaan ja mahtisukujen kätyrit hautoivat salamurhia. Yhä vielä kaupungin kupoleissa ja kiviseinissä voi aistia kaikuja menneiltä ajoilta. Salla Leponiemikin hullaantui Firenzeen, sen taideaarteisiin ja tuhansiin tarinoihin. Lopulta hän toteutti unelmansa ja hankki sieltä asunnon, vaikka paikallinen kiinteistönvälittäjä juonitteli kuin Medicit konsanaan. Kirjassaan hän kietoo hurmaavasti yhteen menneen ajan ihmiskohtalot, historian käännekohdat ja nyky-Italian arjen suomalaisnäkökulmasta.

”En viitsi enää jatkaa Helsingin-elämää”, taidemaalari Elin Danielson kirjoitti ystävälleen Akseli Gallen-Kallelalle vuonna 1895. Danielson tunnettiin omapäisenä ja boheemina taiteilijana, joka matkusti yksin, kävi ravintoloissa, tupakoi, rakasti suurkaupunkien vilinää ja ostereita, viftasi ja juhli aamuun saakka. Myös opettajana hän oli osoittautunut liian itsenäiseksi. Hän ei piitannut turhista säännöistä, eikä häntä valittu piirustuskoulun maalausluokan johtoon. Taiteilijana Elinin erinomaisuutta ei kiistetty - hänhän oli yksi parhaista - mutta ongelmia aiheutti se, että hän kuvasi asioita, joita ei ollut soveliasta kuvata. Stipendin turvin Elin jätti Helsingin taakseen ja kohtasi matkalla norjalaisen kuvanveistäjän, Gustav Vigelandin, ja rakastui, kunnes vuotta myöhemmin Firenzessä tapasi tulevan miehensä Raffaello Gambogin ja rakastui jälleen.