Sigrid Combüchen

Ida Bäckmann har den svenska litteraturens sämsta rykte. Gustaf Fröding diktade att han köpte sin kärlek för pengar. Ida erbjöd sin och han tackade nej i åtta och ett halvt år. Under ett sista halvår vände det. Han satt inspärrad på Uppsala hospital och hon var den enda som kom ofta, ständigt, och hade med mat och vin, gott humör och idéer om bättre vård. Men när de började tala om giftermål fick hon portförbud av hans släkt och läkare. Efter hans död 1911 mötte hon Selma Lagerlöf, som uppmuntrade henne att skriva en bok om sig och skalden. Den ansågs för närgången och gjorde skandal och satte tvärt punkt för Ida Bäckmanns starka, lovande karriär som världsreporter med revir från den östafrikanska kusten, till oljefälten vid Kaspiska havet, till Yerbaodlingarna i Paraguay. I femtioårsåldern fick hon sadla om till torpare och hönsfarmare i Närke. Litteraturhistorien har alltid mätt människor efter betydelse och i den skalan är Ida Bäckmann liten inför två storheter. Att hon ställde sig på tå bredvid dem har väckt förakt, särskilt då hon saknade musa-kvaliteter som skönhet och gåtfullhet. Därför har historien gjort käringkarikatyr av henne och beskrivit en påflugen, ful, frigid och känslosam gaphals. Biografisk upprättelse är inte att vända på steken. Det räcker med att göra människan till huvudperson i hennes eget liv.

En författare får ett brev från en av sina läsare, Hedwig Langmark, som känt igen sig i ett beskrivet foto i en av författarens böcker. Genom brevväxlingen och författarens egna efterforskningar växer en berättelse om Heddas liv som ung. Hur detta liv kom att formas av tillfälligheter och ogenomtänkta beslut när hon var nitton, tjugo. Slumpen, eller ödet, kastade henne ur den lugna kurs som verkade given för en flicka ur övre medelklassen. Mellan författaren och den gamla Hedda råder dragkamp om mening. Författaren förälskar sig i dåtid och det som inte blev, Hedda intresserar sig för nuet som är. Och protesterar mot idén att hennes liv kanske blev förspillt.

»Tennisspelarna vinner i längden därför att den spelar sitt eget spel och struntar i vad andra tycker.« DN»Tennisspelarna är den roligaste roman som skrivits på svenska sedan jag vet inte när.« Svenska DagbladetTennisspelarna är, i humoreskens och satirens form, en berättelse om förhållandet mellan Europa och USA och en allegori över det sena sjuttiotalets ideologiska kris. Med en lätt baksmälla efter sextiotalets europeiska omvälvningar anländer romanens hjälte till universitetet i Austin, Texas, där han skall undervisa om de idéhistoriska förbindelserna mellan Nietzsche och den skandinaviska litteraturen. Han upptäcker chansen att anlägga en helt ny personlighet i denna halvtropiska miljö, med dess ändlösa tennisbanor, friska unga vackra studenter och studentskor, dess optimism, dess nyfikenhet. I kretsen kring tennisspelet och på seminariet börjar det hända saker. Artonhundratalets idékonflikter vaknar upp igen. Wagner mot Nietzsche, den demokratiska åsnan mot den republikanska elefanten, alla mot alla. Tennisspelarna utkom första gången 1977. Denna nyutgåva är försedd med ett förord av kritikern Sigrid Combüchen. LARS GUSTAFSSON [1936-2016], född i Västerås, var författare och filosof och verkade som profes­sor vid Uni­versity of Texas 1983-2006. Han debuterade 1957 med romanen Vägvila och med ett nittiotal böcker - romaner, diktsamlingar och essäsamlingar - kom Gustafsson att höra till vår litteraturs mest produktiva och mest översatta för­fattare. 2015 tilldelades Lars Gustafsson som förste utländske författare det prestigefyllda tyska Thomas Mann-priset och under sin levnadstid mottog han närmare trettio större litterära priser. Modernista har gett ut romanerna Tennisspelarna, En ­biodlares död och En kakelsättares eftermiddag, vilka också finns samlade i voly­men Tre korta klassiker [2013].» Vad är det då som gör att det är så behagligt att läsa den här romanen? Jag tror att det har att göra med att den tycks vara berättad av sig själv.« Expressen»En av mina tio favoritromaner genom tiderna. Denna tunna roman från 1977 är en av de lyckligaste och mest intelligenta böcker som skrivits på svenska språket.« Dagens Industri»Sällan har väl en så munter - och bra - bok skrivits. En bok där det kroppsliga och det intellektuella är jämbördiga.« Östgöta Correspondenten

I Parsifal (1998) möts en dröm om en gammal general och den medeltida sagan om Parsifal, Fiskarkungen, gralen och den blödande lansen. Här blir dock Parsifal en kvinna och Fiskarkungen den gamle drömgeneralen.

I Värme (1980) gör läraren Göran entré i Sigrid Combüchens romanvärld. Natten till sin trettioniondefödelsedag försöker han precisera sin och i någon mån sin generations livssituation. Han gör en både granskande och lyrisk beskrivning av sin barndom och tidiga ungdom i Malmö och Sundsvall och gestaltar uppväxtårens känslor och stämningar.

September -99, högtryck över Sydsverige. Den varma, vita stranden i Skanör är nästan folktom, vattnet lugnt, sikten fri. Uppe till höger står Öresundsbron färdig men inte tagen i bruk. En tuttifrutti av fritidsbåtar ligger ännu förtöjda på svaj i den grunda bukten. På himlen kretsar ett skolflygplan. Ett par går i vattnet. Den skickliga simmerskan är Vera, flickvän till badkrukan Göran Sager-Larsson som påminns om att han är femton år äldre när han ser henne crawla mot horisonten. Han gör här sitt tredje besök i Sigrid Combüchens romanvärld. Första gången var han 40-årig huvudperson i Värme (1980), därefter drygt 50-årig betraktare i Korta och långa kapitel (1992). Nu återkommer han som centralfigur i En simtur i sundet. Han har passerat 60 men känner sig mindre vis och tillbakablickande än då han var 40. Han känner sig mitt i livet. Kanske därför att sekelskiftet kräver mitt i livet-känsla. Kanske därför att mitten är den plats där man befinner sig när man tänker på, minns och associerar till allt från körlektioner, mahjongaftnar och poesiuppläsning i New York till dåligt föräldraskap, demonstrationer och röjning av landminor i Bosnien. Böckerna om Göran Sager-Larsson kan kallas samtidsromaner. Eftersom de blivit en serie skriven över tjugo år, har både gestalten och sättet att skriva om honom påverkats av tidens gång - och av "samtidens" gång.

Korta och långa kapitel (1992) handlar om rusets korthet och långa efterverkningar. Om medelålders liv som planeras i fulla kalendertimmar - och om ålderdomens utdragna väntan.

Byron (1988) blev Sigrid Combüchens stora genombrottsroman. I romanen skildrar och gestaltar författaren sin och några romanpersoners oerhörda nyfikenhet på den romantiske lorden och poeten som kallades "mad, bad and dangerous to know".