Simon Ekström

Den här boken ger en introduktion till etnologiskt fältarbete och hur etnografiska metoder spritt sig till nya fält och antagit andra former. Genom texten varvas konkreta etnografiska exempel med teoretiska resonemang och frågeställningar. Här finner läsaren de verktyg som behövs för att samla in material till en uppsats eller annat arbete. Genom nedslag i ett urval av forskningsfält visar författarna att utformningen av etnografiska studier påverkas av både frågeställning, kontext och etiska spörsmål i fält. Här kan man också läsa om specifika metoder som intervjuer, observationer och arkivstudier och hur dessa kan utvecklas, kombineras och förfinas. Därtill ges råd och anvisningar om hur man som uppsatsförfattare kommer igång med skrivandet och analyserandet, samt om hur metod och material egentligen hänger ihop. Etnologiskt fältarbete. Nya fält och former riktar sig i första hand till studenter i etnologi och närliggande humanistiska och samhälls­vetenskapliga ämnen men också till andra som är intresserade av etnografiskt fältarbete.

Ur förordet: "Snarare än att vilja skriva ännu en typisk guidebok om Djurgården har vi önskat presentera en egen variant, där vi avtäcker de aktiva minnesarbeten som går att utläsa i det fysiska landskapet. Det betyder att framställningen är tänkt att fungera lika bra för den som har den egna läsfåtöljen som utgångspunkt som för den som rent fysiskt vill ta sig till Djurgården; antingen för att uppleva platsen för första gången eller för att se delar av området med nya ögon. Oavsett vilket är de olika kapitlen skrivna för att läsaren ska kunna sätta samman egna vandringar i minneslandskapet. Av det skälet har vi sett till att förankra våra texter i geografin. Ibland sker det genom att vi som författare rör oss i kapitlen, med olika tempon, mot tydliga mål och längs med i förväg utstakade rutter. Ibland är det fråga om ett mer förutsättningslöst strövande i det nuvarande och historiska minneslandskapet. Och ibland kombineras något av ovanstående med utforskande av Djurgården som ett sinnesrum. Alldeles som stigarna i en skog kan löpa både parallellt och ibland korsa varandra hoppas vi att det ska berika läsarnas egna strövtåg i boken."/---/Elva vägar till DjurgårdenNu följer ett antal kapitel som vart och ett pekar in i Djurgårdens minneslandskap. Bidragen rymmer tydliga skillnader i stil och tempo, de har sin egen takt och rytm. Bokens nästa kapitel tar utgångspunkt i den kunnige flanörens personligt färgade perspektiv. Här summerar Mats Hellspong sina intryck av Djurgården som historisk plats och samtida aktivitetsfält. Med denna framställning introduceras flera av de områden och händelser som sedan återkommer i andra kapitel. Stafettpinnen förs sedan vidare av Lotten Gustafsson Reinius och Cecilia Hammarlund Larsson. Deras kapitel leder till några av Djurgårdens många fascinerande portar och portaler. I dessa ingångar (och utgångar) blandas mytologiska gestalter med nationalromantikens och skandinavismens storvulna tilltal; bara för att i nästa stund ge utrymme åt den nordiska faunan eller nu levande kungligheter. I nästa bidrag förs läsaren ner under Strömmens yta. Mirja Arnshav skriver om de överraskande många föremål som fastnat på Vasaskeppets skrov och vrakplats under de mer än tre sekel som detta legat dolt för ögat. Djurgården är ett område för fysisk rekreation. Med gymnastikskorna på fötterna visar Maja Lagerqvist och Annika Strandin Pers att upplevelsen av ett område är avhängig vår egen förflyttning i rummet. Under tre löprundor vecklar de ut en platsens kulturhistoria som också knyter Djurgården till motionsloppens och joggningens historiska utveckling. Att våra sinnen sätter gränser för vad vi förmår uppfatta av omgivningen avspeglas i nästa kapitel, där Elin Franzén gett sig ut för att lyssna på Djurgården. Minneslandskapet blir på detta vis till ljudlandskap. Tidigare utmärkande läten och klanger, från arbetsplatser och fordon, har med tiden kommit att ersätta av andra, medan 21 fågelläten och många andra naturljud däremot fortsätter att bidra till platsernas karaktär. Fåglarna och djurlivet återkommer också i nästa kapitel. I likhet med många andra öar i Stockholms skärgård är Djurgården en attraktiv plats för många andra arter än bara människan. I sitt bidrag vänder Anders Telenius blicken mot Djurgården som en av flera jämförbara skärgårdsöar. Genom att introducera det »evolutionära minnet« knyts Djurgårdens naturmiljö till ett annat slags minnesskapande än det som präglar bokens övriga kapitel. Därefter gör Maria Bäckman ett besök bland Skansens byggnader. Med hjälp av äldre och nyare museimiljöer visar hon hur töjbar idén om det autentiska, genuina och äkta kan vara också i ett världsberömt friluftsmuseum. Lars Kaijser närmar sig en snarlik problematik genom att sätta kurs mot en närliggande del av Djurgården. Strax utanför Skansens huvudingång ligger det område som idag benämns »Evenemangsparken«. Genom att följa tätt i spåren av föreslagna och genomförda förändringar lyfter Kaijser fram hur olika föreställningar om områdets och verksamheternas »historiska läsbarhet« varit vägledande för både visionerna och de ofta uppflammande konflikterna. De två nästföljande kapitlen delar på samma sätt en tematik, men nu är det Djurgårdens monument som ges en central roll. Mattias Frihammar tittar nämnare på hur fyra nya minnesmärken har fogats till det redan befintliga minneslandskapet. Medan Frihammar belyser de använda och »levande« monumenten är det tvärtom döden som breder ut sig i Simon Ekströms kapitel. Här uppmärksammas den omfattande djurdöd som sällan lämnat några bestående avtryck i minneslandskapet. Bokens sista och elfte kapitel är en påminnelse om att besökarnas och djurens Djurgården även utgör vissa människors hembygd. En intervju med en av dessa personer får bli bokens utgång. Djurgårdsbon Susanna får därmed sista ordet." Boken är rikligt illustrerad med fotografier och kartor.

På många museer är lämningar efter vrak och förlisningar viktiga källor till kunskap om förflutna händelser. Samtidigt är det en gammal sanning att döden i dess olika former lockar besökare. På både maritima och andra museer kan de materiella spåren i dödens kölvatten därför användas som känslomässiga bryggor till enskilda öden. Men det är en känslig avvägning. Museerna måste balansera vetande och attraktion så att förevisandet inte tippar över i ett ovälkommet spektakel. I denna bok undersöks det museala hanterandet av den ansenliga mängd död som följt på ett antal uppmärksammade sjöolyckor och bärgningar. Det rör sig om fem fartyg och ett flygplan som med ett undantag är hämtade från svenska vatten och utställningsrum: Vasa (1628), Titanic (1912), Per Brahe (1918), Ulven (1943), DC-3:an (1956) och Estonia (1994). Simon Ekström är professor i etnologi vid Stockholms universitet och Centrum för maritima studier (CEMAS). Han har tidigare bland annat utgivit böckerna Humrarna och evigheten (2017) och Hedersmorden och orden (2009) och varit medredaktör för antologierna Facing the Sea (2021) och Djur: Berörande möten och kulturella smärtpunkter (2018). Trådbundet kartonnageband med laminerat pärmöverdrag.

Inom organisationsteori och management finns ett nytt intresse för döden och de mörka sidorna av organisationer -- en trend som kanske är en reaktion mot ett fält där positiv psykologi och win-win-tankar alltför ofta dominerar. På tal om döden kan ses som ett uttryck för detta. Boken är ett resultat av ett tvärvetenskapligt samtal om döden mellan sex företagsekonomer, en teolog, en religionsfilosof, två religionsvetare, en konstnär, en konstvetare, en etnolog och en forskare i palliativ vård. I sina tio essäer resonerar skribenterna om individers och organisationers relation till döden. Vi möter här arbetare i Kirunagruvan som lyssnar på berget och begrundar riskerna för dödsolyckor på 1365 meters djup, en präst med bred erfarenhet av begravningsgudstjänster, barn som reflekterar över den egna förtidiga döden, och röster från den tid då man i Sverige började kremera kroppar och planerade nya rum för detta. Vi möter även de mogna personer som aningen provokativt kan beskrivas som symboliskt döda på arbetsmarknaden och black metal-musiker som ser döden som det enda autentiska att sträva efter. Vi får en belysning av självmordet som individuell men kanske också kollektiv dödsdrift, vi får höra hur kyrkogårdsbesökare skapar band till sina döda, och vi får se mänskliga kvarlevor bli till attraktiva dödslandskap i museivärlden. I ett fotografiskt sista kapitel hör vi existentiella rop från den ensliga naturen. På tal om döden riktar sig till alla som vill skaffa sig en förståelse av död och döende i det svenska samhället.

Vi omges av djur i alla former. De sprids som lustiga berättelser på sociala medier, de förekommer som metaforer, de är leksaker och de är mat. Djur ingår också i det växande kulturvetenskapliga forskningsområde som intresserar sig för människors varierade och komplexa relationer med andra arter. I denna antologi undersöker åtta etnologer hur djur väcker känslor och engagemang. Bidragen är tydligt vinklade mot vilda djur, alltså sådana som sällan ingår i det egna hushållet eller rör sig i vår omedelbara närhet. Med utgångspunkt i pågående forskning diskuterar författarna teman som konflikter och glädjeämnen i fågelskådarvärlden, karismatiska djur i olika utställningskontexter, barns rädslor, morbida djurskämt och levande djurs rituella omvandling till ätbart kött. Texterna spänner från det innerliga, komiska och gulliga till död och existentiell utsatthet.

Hummern är en gammal symbol för lyx och överdåd, lika självklar på praktmålningar från 1600-talet som på Lady Gagas hatt. Hummerspåren kan följas genom konsten och historien, i skämtteckningar och herrskapsmenyer, samt förstås bland olika former av snuskhumrar . Men var slutar en hummer? Och var börjar en människa? I ett antal vindlande essäer om bland annat konst, reklam, djurskydd, avantgarde, statusfylld konsumtion, skämtbilder och pornografi undersöks här några av de specifika sammanhang där humrar varit viktiga medaktörer i vitt skilda typer av historiska och samtida projekt. Författaren visar hur humrar å ena sidan fortsätter att förekomma i sammansättningar som vilar på deras redan erkända koppling till lyx och privilegierad upphöjelse, å andra sidan används för att skapa och underbygga helt andra betydelser och relationer. Simon Ekström är etnolog vid Stockholms universitet och Centrum för maritima studier (Cemas).

Med sina stora vidder och okända djup har havet under århundraden gett upphov till otaliga skrönor om vidunder och fantastiska upplevelser. Men lika länge har det varit förutsättningen för viktiga upptäckter, långväga handel och militära konflikter. Samtidigt är det något märkligt med Sveriges relation till havet. Å ena sidan finns det där som en integrerad del av en svensk självbild. Många har personliga minnen kopplade till hav och vatten, och i mängder av böcker och filmer spelar havet en viktig roll. Å andra sidan är havet ofta påfallande osynligt i politiken och det historiska medvetandet. "Angöringar" drar fram havet från denna partiella glömska. Författarna är forskare knutna till Centrum för maritima studier vid Stockholms universitet och Statens maritima museer historiker, etnologer och arkeologer. I ett antal fristående essäer visar de hur dagens humanistiska forskning kan närma sig havet som både personlig upplevelse och historisk realitet.

Varför tatuerar man bilden av en gris på just vänster fot? Vad betyder egentligen ett tatuerat ankare? Hur ser man om en fullriggare är en äkta sjömanstatuering? De svenska sjömännens klassiska bildvärld är full av magiska symboler, skepp och marina föremål. Dessutom myllrar den av mer eller mindre glömda referenser till populärkulturen, inte minst den amerikanska. Boken tar dig med till de suggestiva hamnkvarteren, de seglande skeppen och en till stora delar försvunnen värld.

Utifrån ett historiskt perspektiv diskuterar historiker, etnologer, folklorister och jurister det aktuella ämnet kön och våld. Tidsramen sträcker sig från ett tidigmodernt samhälle ända fram till våra dagar. Här får vi bland annat läsa om brottsliga kvinnor i fängelse, slagsmål under 1800-talet och mord på fästmör i Norge. Men det är inte bara historiska skildringar av våldets ansikte som lyfts fram. Vi får även stifta bekantskap med dagens lagstiftning kring våldtäkt och kvinnliga prästers syn på själavård och sexuella trakasserier. Förutom det historiska perspektivet presenteras även ett kulturellt sätt att se på kön och våld. Boken inleds med en presentation av vetenskapliga perspektiv på kön och våld från sociobiologi till genus- och mansforskning. Redaktör för antologin Mord, misshandel och sexuella övergrepp är Inger Lövkrona, professor i etnologi och dekanus för Humanistiska fakulteten vid Lunds universitet.

Tre unga kvinnors brutala död, »Sara« 1996, Pela 1999 och Fadime 2002, startar en häftig debatt i Sverige. Dådens förfärlighet kan alla enas om, men sedan blir debattörernas positioner snart oförenliga. Resultatet blir ett offentligt samtal som fascinerar och förskräcker. De tragiska händelserna har period­vis nästan skymts av de teoretiska resonemangen, men varför är så många så arga? Och vad har ilskan med begreppet kultur att göra? Här ges en bakgrund till debattens olika ­positioner samtidigt som det klargörs hur olika synsätt både överlappar och glider isär. I centrum för analysen står reaktionen på de kulturella förklaringarna. Etnologen Simon Ekström granskar invändningarna mot de debattörer som menar att kulturbegreppet har något väsentligt att tillföra diskussionen. Därmed blir hedersmordsdebatten ett titthål in till en samtida kritik av kulturbegreppet: vad är det som stör flera av debattörerna så våldsamt? Och vad händer när ord som kultur, annorlunda, och främmande sätts i samband med maktutövning och hierarki? I sitt resonemang sätter Ekström också ljus på andra brännbara offentliga samtal: i vilka ­sammanhang får begreppet kultur användas och när möter det kritik? Simon Ekström (f. 1966) är etnolog och genusvetare. Han disputerade 2002 med avhandlingen Trovärdighet och ovärdighet. Rättsapparatens hanterande av kvinnors anmälan av våldtäktsbrott i Stockholm 1946--1950.