Sivert Angel

Trots allt prat om sekularisering är predikan ännu den i särklass vanligaste formen av offentligt tal i vårt land. Predikanter träder bokstavligen upp i tid och otid (2 Tim. 4:2), liksom de har gjort genom hela kyrkans historia. De sex artiklarna i denna årsbok handlar om predikan både historiskt ( i tid ) och principiellt ( i otid ). Katarina Hallqvist och Erik Claeson har hämtat upp texter ur den stora skatt av predikningar som finns bevarad från det medeltida birgittinklostret i Vadstena. Hallqvist visar hur bröderna i klostret försökte vägleda sina åhörare på fullkomnandets väg , Claeson hur de anpassade sig till olika åhörargrup- per. I en annan historisk studie undersöker Sivert Angel vad senmedeltidens och 1500-talets predikan i Norden har att säga om uppståndelsekroppen och påvisar överraskande förändringar och förskjutningar över tid. Frida Mannerfelt slår en bro mellan då och nu genom ett fågelperspektiv på innehållet i svenska läroböcker om predikan från 1903 till i dag. Clara Nystrand utforskar hur sekulariseringen påverkar nutida predikan genom att granska vad präster i Skåne säger om Gud. Carina Sundberg, slutligen, förmedlar tankar från Sydafrika och USA om korsets dårskap och predikantens uppgift: Finns det möjligen en dårskapens hermeneutik ? Årsboken innehåller även recensioner av ett tjugotal nya publikationer om gudstjänst, predikan, kyrkokonst och kyrkomusik samt notiser om böcker att notera.

Lucas Osiander (1534-1604) was an influential preacher of the Lutheran orthodoxy. As a Wuerttemberg court preacher and superintendent, he played a central role when the country was established as one of the leading Lutheran forces in the Empire. Osiander preached to a wide audience in a time when sermons were a privileged form of communication and when preachers could address and negotiate the central interests in society. Using confessionalization theory, Sivert Angel studies Osiander's preaching in its political and theological context and shows how Osiander as a preacher could exert political influence. By analyzing Osiander's sermons in light of his own homiletic, the author describes how Osiander's role as a preacher may be traced in his sermons' rhetoric structures and in his use of theological concepts. The discussion of Osiander's theory and practice of preaching documents the ways that Osiander's sermons reinforced the existing political and social order and portrays central aspects of theology and piety in the later sixteenth century.