Staffan Wennerholm

Vetenskap, forskning, kunskap, lärande - detta är vanligt förekommande begrepp i dagens samhällsdiskussion. De används inte minst när globala ekonomiska frågor eller hot och risker på miljöområdet diskuteras. Det sägs ofta att vi lever i ett kunskapssamhälle och vetenskapen står ständigt i blickpunkten när dagens ödesfrågor diskuteras. Men vad vet vi egentligen om forskningens utvecklingsmöjligheter, vad som formar den och hur den har fått sin nuvarande ställning? I Vetenskapens sociala strukturer utgår forskarna från den moderna diskussionen inom samhällsvetenskap och humaniora om hur vetenskapen formar och formas av samtidens strömningar. I en inledande översikt diskuteras bland annat gränsdragning, samproduktion och nätverk. Diskussionen fördjupas sedan i sju historiska fallstudier som behandlar svensk vetenskap under främst 1900-talet. I fallstudierna fokuserar författarna på villkoren för hur vetenskaplig kunskap tas upp och används för olika ändamål industrin och tekniken men också skolan och politiken. Texterna lyfter fram vetenskapens föränderliga karaktär över tiden och mellan olika vetenskapsområden. I bokens efterord diskuteras hur vetenskapshistoriska studier kan användas i den allt intensivare forskningspolitiska diskussionen som länge präglats av historielöshet.

Vad är naturvetenskap och teknik? Vilken roll och betydelse har de för samhället? Är vetenskapsmannen en hjälte, och i så fall på vilket sätt? Staffan Wennerholms undersökning handlar om hur eleverna vid de tekniska och allmänna läroverken under perioden 1930--1970 debatterade sådana frågor och vilka krav de ställde på kommande naturvetare och tekniker. Ett genomgående tema i diskussionerna var att de unga naturvetarna beskrev en rad skillnader eller gränser, särskilt gränsen mellan läroverkselever och ungdomar som inte gick i skolan. Läroverkseleven skulle inta en allvarlig hållning till samhället och inte hänge sig åt enkla nöjen. En annan gräns löpte mellan den moderna naturvetenskapen och tekniken och den föråldrade religionen och humanioran. Unga naturvetare och tekniker på läroverken skulle vara framtidsskapare - framåtblickande, objektiva och handlingskraftiga. Mellan "manligt" och "kvinnligt" drogs en annan viktig gräns. Naturvetenskap och teknik antogs framförallt passa pojkar, och naturvetarrollen var samtidigt en könsroll. De hårda kraven innebar att inte alla var lämpade för uppgiften. Kulturbygget innebar en sållningsmekanism som med all säkerhet är levande och aktuell än idag.