Staffan Westerberg

Werner Aspenström (1918-1997) är fortfarande en av våra mest levande poeter, trots att han för länge sedan gått ur tiden. Under årens lopp har många författare låtit sig inspireras av hans strävt bejakande och lågmält ifrågasättande poesi, och stärkts av hans aldrig sviktande humanistiska livshållning. Werner Aspenströmsällskapet har sedan 2006 årligen delat ut det världsunika priset bestående av den röda molntröjan. Det är också ett rakt igenom jämställt pris. Lika många män som kvinnor har hittills fått en stickad tröja efter modell som Werner själv bar. Samtliga återfinns med egna skönlitterära verk i denna antologi. Werner Aspenströmsällskapets skrifter nr 9

Som tankar som ville bli ihågkomna. Funderingar. Varsågod. Här kommer dom. Staffan Westerberg blev på 70-talet känd för hela det svenska folket genom de udda barnprogrammen Vilse i pannkakan och Lillstrumpa och Syster Yster som många av föräldrarna menade skrämde upp och förstörde en hel generation barn. Idag är Staffan Westerberg en 90-årig legendar, älskad som skådespelare, regissör, författare och - sig själv. Under lång tid har vi hört honom dela sina tankar för dagen i radion - när texterna nu samlas blir det som att vi får ta del av hans dagbok från de senaste tio åren. Många är skrivna i det djurgårdsgröna huset utanför Uppsala där han bor med sin Hans. Det är texter om att åldras, om hemtjänsten, att möta människor på vägen till läkaren och tingen i hans hem så som den röda emaljerade kaffekannan som puttrat på i många dagar av hans liv sen han köpte den på loppis i Kristiania. Det går så länge det går (och sen går det inte längre) är en bok som för en liten stund ger oss en inblick i Staffan Westerbergs mångfacetterade, allvarliga och smått absurda värld. Till varje text har Staffan dessutom, med ett ritverktyg, målat små bilder - uttrycksfulla, naiva och hjärtliga." Det är, på sitt lågmälda sätt, en ljuvlig samling ett bokslut över ett långt liv i berättandets tjänst. [...] Boken läser man i ett svep och när man kommit till sista sidan ett självporträtt av en vinkande grånad Staffan och texten Jag har varit med om många avsked och många möten och jag tycker det är viktigt att vinka farväl till dem man älskar fylls man framför allt av glädje över att ha fått vara med om ett så konsekvent egenartat konstnärskap som Westerbergs." Johan Hilton, GP"Det är okonstlat, bitvis banalt, men hela tiden rörande. Westerberg kallar sig gringubbe och feggurka och dumstrut, men även om han inte alltid tycker om sig så verkar han tycka om att finnas till. Han ser ljus i alla mörker och beskriver hur en dörr öppnas och en bländande sol 'förgyller alla dammkorn i min undanskymda tillvaro'." Kalle Lind, Expressen"Några texter utgår från minnen från barndomen, andra från vardagsbetraktelser. Flera av dem handlar om ålderdomen och att erfara att döden nalkas Westerberg befinner sig ju i nittioårsåldern. Känslor, som övergivenhet och sorg, förmedlar författaren väl. (...) Varje text ackompanjeras av Westerbergs färgglada, naiva bilder. Det är en personlig och fin bok." BTJ, Catharina Bergman"Det är, på sitt lågmälda sätt, en ljuvlig samling - ett bokslut över ett långt liv i berättandets tjänst. (...) Ofta ackompanjerade av Westerbergs egna och lite darriga bilder. Boken läser man i ett svep och när man kommit till sista sidan (...) fylls man framför allt av glädje över att ha fått vara med om ett så konsekvent egenartat konstnärskap som Westerbergs." Göteborgs-Posten, Johan Hilton""Så länge det går " är en underbar liten bok med funderingar om liv och död. Jag skrattar åt formuleringar, tar till mig alla subtilt naiva beskrivningar av sorg och längtan. Så här är det att bli gammal, huvudet blir ännu en teater. Staffan Westerberg skriver ömt om livet. Och så datatecknar han därtill: den röda, danska kaffekannan exempelvis, som snart blir det enda som återstår av alla dessa vidunderliga äventyr han var, kom att skapa - och faktiskt ännu är." Lars Ring, SvD

Staffan Westerberg reser genom tiden på väg mot slutstationen, men med det skälvande livet i bagaget. Det lekfulla samsas med det allvarsamma, det stillsamma med det passionerade som det alltid varit i Staffan Westerbergs liv. Två centimeter kvar. Det är inte mycket.- Det beror på hur lång vägen är,påminner måttbandet.- Sånt vet man inte, svarar snigeln. En decimeter, en meter, eller rent av en helkilometer? Men det är kanske att begäraför mycket av livet. Att veta.

Staffan Westerberg följer upp sin kritikerrosade Elvaåringen med en berättelse om Onyttingen. Det är en berättelse för stora som vill känna sig som små och för små som vill känna sig som stora så som den bara kan berättas av Staffan Westerberg.

I självbiografierna susar åren så geschwint förbi, i alla fall för det mesta. Staffan Westerbergs Elvaåringen är annorlunda. Ideligen bromsas flödet upp, och man tvingas liksom springa ut och bända upp huven för att se efter vad som verkligen står där i texten, som i en diktsamling. Det kan vara en vacker rad,det låg ett ljust skimmer av framtid över våra hus, eller något anslående som måste läsas om just för att det är anslående, eller kanske bara lite skevt fast på ett ovanligt vis: Åren gör en oren. Det är det stora vemodet i livet, för jag har ett behov av att solka ner mig, men jag är för feg för att tillhöra den där skitiga typen som ingen vill veta om. Petter Lindgren / Aftonbladet 15 december, 2010