Suzanne Eklund

»Kommunalarbetarens tredje novellsamling berör - och gör en förbannad över att människoyrkena inte värdesätts.« Marit Kalleson, Proletären »De vanligaste och mest oumbärliga yrkesgrupperna i vårt land lämnar sällan, om inte aldrig, avtryck på några boksidor. Den här antologin fyller därmed ett hål i samtidslitteraturen.« Karolina Lindström, Clarté Vi säger ifrån varje dag & 23 andra noveller av kommunalare är den tredje novellsamlingen som tidskriften Kommunalarbetaren ger ut. Boken är resultatet av tidningens tävling där nästan 300 läsare skickade in sina noveller från jobbet. Berättelserna ger en unik inblick i vad det innebär att arbeta inom välfärden i dagens Sverige; röster som sällan får komma till tals. Boken består av 24 noveller från tävlingen, utvalda av en jury. Med förord av Åsa Linderborg. Novellerna är skrivna av arbetarna: Anneli Andersson, Annelie Carlsson, Suzanne Eklund, Helena Eltén, Johan Engman, Adelina Ermeland, Emma-Clara Folin, Elisabeth Grönlund, Anna Haglund, Dennis Hertz, Caroline Holmgren, Lotta Höckert, Caisa Johansson, Emelie Kling, Em Lugnet, Nina Mattsson, Sarah Mkada Jaziri, Marlene Rosén Hallsten, Frida Turander, Molly Uddenberg, Katrine von Ahn, Arne Wester, Anna Westerman och Sofia Ålund. Kommunalarbetaren har tidigare gett ut två novellsamlingar: Var ligger min arbetsplats i morgon? (2013) och Det här får de inte på banken (2018).» Här finns blivande samtidsförfattare att uppvakta.« Anneli Jordahl, Aftonbladet, om Var ligger min arbetsplats i morgon?» Flera av texterna är alldeles lysande litteratur, som tar oss med till en verklighet som vi behöver ägna mer uppmärksamhet« Malin Bergendahl, Tidningen Syre, om Det här får de inte på banken

Boken om mitt liv. Boken om lilla flickan med råttsvansar i håret, fin klänning och fina skor. Flickan som ringde mormor och sjöng för henne i telefon. När jag fyllde sju år gick det helt fel. Aldrig mera födelsepresenter, kalas eller ta hem vänner och heller aldrig bjuden nånstans. Trillade igenom alla sociala skyddsnät, ingen såg mig. När man tror man ingen är och inget värde har, så ber man inte om något. Livet fortsatte utan födelsedagspresenter. En dag fick jag ett resestipendie via arbetet. Ett stipendie som jag blir tillsagd att ej ta emot! – Du ska minsann ingenstans alls! Då hände något inom mig! Varför skulle jag inte ta emot ett stipendie som lät mig åka till Washington? Jag åker och får det inte lätt när jag återvänder. Uppbrott och omstart. Jag får nu åka till England, Holland, Spanien, Nya Zealand och en massa mellanlandningar. På Nya Zealand får jag ett hem och födelsedagspresenter men då går det helt fel igen. Kampen mot fienden, förlusten och hur ta mig åter till Sverige? Uppbrott och omstart igen. Ständigt nya motgångar. Längtar så efter ett hem med en braskamin, ett åkerö äppleträd, familj och köra en sväng i min Mustang. Är jag inte värd detta? Varför drabbas jag om och om igen? Är det för sent nu?