Sverker Sörlin

Den pandemi som rasat i världen är på många sätt unik, inte minst i sin globala och totala omfattning. Men den delar också många egenskaper med andra kriser. I Kris! Från Estonia till Corona sätter idéhistorikern Sverker Sörlin in coronakrisen i ett större historiskt sammanhang. Vad är en kris, hur ska vi förstå kriser och vad kan vi lära oss av dem? Också vår egen nära samtid är kantad av kriser: Estonia, tsunamin, och nu denna världsomspännande pandemi. Liksom av mer djupgående moderna systemkriser för finanskapitalismen, demokratin, Europa, och som ett genomgående och återkommande tema: klimatkrisen. Djupa kriser är avgörande, de kan hjälpa oss att finna nya vägar. Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan, skriver i sitt personliga förord: Kristid är i hög grad även lärandets tid. Varje kris öppnar som bekant också fönster av möjligheter. Sverker Sörlin är författare, idéhistoriker och professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska högskolan (KTH).

Bildning har varit ett centralt begrepp för det moderna framstegets tidevarv – en väg för den enskilda människan att lära och växa alltsedan 1700- talets upplysning. Den gör att vi kan överskrida de begränsningar som ryms i nation, kön, religion, etniskt ursprung eller andra identiteter. Bildning har blivit än mer viktig, i en tid när mörka skuggor drar över världen. När sanningen privatiseras och allt fler stängs inne i åsiktsburar. Vi har mer kunskap än någonsin – men vi vet allt mindre tillsammans. Boken har därför ett nästan provocerande angeläget ärende: Det behövs en uppdaterad förståelse – en bildning om det som angår oss alla och som gör oss friare och samhällen säkrare. Sverker Sörlinär idéhistoriker och författare. Sagt om boken:"Med övertygande argumentation, personligt tilltal och med belysande historiska, filosofiska och kulturella referenser, pekar han [Sörlin] på behovet av en vitaliserad förståelse för den allmänna bildningens nödvändighet, allt för att motverka politiskt auktoritära krafters kunskapsfientlighet och undergrävande av samhälleliga institutioner." Martin Lagerholm, BTJ-häftet nr 8, 2020

Kungl. Vetenskapsakademien i Stockholm har under närmare tre sekler varit en central kunskapsorganisation i det svenska samhället. Dess institutioner och ledamöter har i laboratorier, observatorier och naturrum, ibland under expeditioner till fjärran länder, samlat underlag och skapat ny kunskap. Lika viktigt är hur Akademien verkat för att inte bara producera kunskaper, utan också för att samla in, bevara, distribuera och popularisera dem. Genom bland annat publikationer, korrespondens, möten, medaljer och belöningar har Akademien knutit samman en mångfald olika aktörer forskare, politiker, mecenater, ingenjörer, instrumentmakare och boktryckare, för att bara nämna några inte enbart i Sverige, utan över hela världen. Och genom ett ständigt flöde av remisser, yttranden och forskningspolitiska utspel har Akademien verkat för att kunskapers värde framhållits, och för att kunskaper tagits i bruk. I Kunskap i rörelse skildrar en forskargrupp bestående av ett dussintal svenska vetenskaps-, medicin- och teknikhistoriker Vetenskapsakademiens långa historia. I en första del får vi följa Akademiens organisatoriska utveckling från grundandet 1739 och in i vår egen tid. I en andra del bryts fågelperspektivet, och i nära fyrtio bildessäer får vi stifta bekantskap med några av de myriader enskildheter som också utgör denna historia.

Indikationerna på problemen i svensk skola är många. De sjunkande resultaten i jämförande internationella undersökningar är bara ett av dem. Allt fler lämnar skolan utan fullständiga betyg och likvärdigheten i svensk skola ifrågasätts. I denna forskningsrapport ger tre forskare från olika discipliner nationalekonomi, pedagogik och historia sin bild av utvecklingen i den svenska skolan och analyserar dess orsaker. Författarna uppmärksammar kvalitets- och resultatfrågor, lärarnas ställning och utbildning, undervisningskvaliteten, likvärdigheten, resurser och betyg och hur de stora reformerna på 1990-talet verkat. Rapporten avslutas med att de tre författarna pekar ut en möjlig reformdagordning för svensk skola. Författare är JAN-ERIC GUSTAFSSON, professor i pedagogik, Göteborgs universitet, SVERKER SÖRLIN, professor i miljöhistoria, Kungliga Tekniska högskolan och JONAS VLACHOS, professor i nationalekonomi, Stockholms universitet och affilierad forskare vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN).

RJ:s årsbok 2015/2016 i två band: svensk och engelsk utgåva. Mer världsledande forskning, mer internationalisering, mer mobilitet, mer open access, mer impact, mer humanistiska perspektiv på andra vetenskaper, mer forskningsanknytning i undervisningen. Mer av det mesta, helt enkelt Men hur bör svensk forskning organiseras och finansieras för att åstadkomma allt detta? Frågorna rymmer en rad problem och dilemman. Hur bör fördelningen mellan stora program och små projekt se ut? Ska forskningsansökningar utvärderas med hänsyn till de sökandes tidigare prestationer, exempelvis genom bibliometri, eller utifrån förväntade resultat? Vilken vikt ska fästas vid konkret samhällsnytta? Ska bedömningar i huvudsak ske av andra forskare genom peer review? Hur undviker man i så fall att allt mer av forskarnas tid går åt till att utvärdera andra forskare? Och vilken konkret roll ska forskningen spela i den akademiska undervisningen? På universiteten som helhet? Eller för den delen i politiken? Borde inte forskare i högre grad sprida sina resultat just till beslutsfattare och allmänhet nå ut långt mer än i dag? Numera betalas mer än hälften av svensk universitetsforskning av forskningsfinansiärer som står utanför lärosätena. Här finns statliga myndigheter men också fristående organ. Riksbankens Jubileumsfond (RJ) är en stiftelse som främjar och stöder humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Denna bok ges ut med anledning av fondens femtioårsjubileum 2015 och är ett försök att tänka vidare i frågor om forskningens framtid.

Mer världsledande forskning, mer internationalisering, mer mobilitet, mer open access, mer impact, mer humanistiska perspektiv på andra vetenskaper, mer forskningsanknytning i undervisningen. Mer av det mesta, helt enkelt Men hur bör svensk forskning organiseras och finansieras för att åstadkomma allt detta? Frågorna rymmer en rad problem och dilemman. Hur bör fördelningen mellan stora program och små projekt se ut? Ska forskningsansökningar utvärderas med hänsyn till de sökandes tidigare prestationer, exempelvis genom bibliometri, eller utifrån förväntade resultat? Vilken vikt ska fästas vid konkret samhällsnytta? Ska bedömningar i huvudsak ske av andra forskare genom peer review? Hur undviker man i så fall att allt mer av forskarnas tid går åt till att utvärdera andra forskare? Och vilken konkret roll ska forskningen spela i den akademiska undervisningen? På universiteten som helhet? Eller för den delen i politiken? Borde inte forskare i högre grad sprida sina resultat just till beslutsfattare och allmänhet nå ut långt mer än i dag? Numera betalas mer än hälften av svensk universitetsforskning av forskningsfinansiärer som står utanför lärosätena. Här finns statliga myndigheter men också fristående organ. Riksbankens Jubileumsfond (RJ) är en stiftelse som främjar och stöder humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Denna bok ges ut med anledning av fondens femtioårsjubileum 2015 och är ett försök att tänka vidare i frågor om forskningens framtid.

Debatten om humanioras position är infekterad. Ena sidan hävdar att forskningen är i kris, andra sidan att den är betydelselös. Men hur är det samhälle beskaffat som ifrågasätter värdet av humanistisk kunskap? Professorerna Anders Ekström och Sverker Sörlin menar att analyserna görs från ett skevt perspektiv i själva verket spelar humaniora redan en mycket större roll än vad som sägs och erkänns. Kunskapen om miljö, skola, medicin, ekonomi och digitala medier gör framsteg tack vare den. Samtidigt får humaniora en ny betydelse när en mer gränsöverskridande kunskapskultur växer fram i en tid alltmer präglad av kriser och djupgående omprövningar.

Platsen för det politiska har krympt. Det har nu gått så långt att demokratin lider skada. I det tomrum som skapats har krafter och värderingar kunnat tränga in som undergräver samhällskänslan. Politikens reträtt har inte fostrat det civila samhälle som vi hoppades på. Jag tror att denna tendens kan vändas. Pianona i Västerbotten innehåller texter av Sverker Sörlin, idéhistoriker och författare, skrivna mellan 1995 och 2014. Den röda tråden handlar om att uppfatta det gemensamma, det politiska, i frågor som vid första påseendet inte alltid verkar ha med politik att göra.

En plats i tiden är fjärde volymen i Marcel Proust-sällskapets skriftserie som samlar texter och föredrag om Marcel Proust framförda för sällskapets medlemmar. Volymen innehåller bidrag av Stefan Eklund, Olle Svenning, Hans-Roland Johnsson, Owe Wikström, Kaj Falkman, Patrik Steorn, Roland Lysell, Kaj Schueler och Sverker Sörlin. I samband med utgivningen av En plats i tiden den 14 november 2013 uppmärksammar Marcel Proust-sällskapet att det är 100 år sedan första delen i På spaning efter den tid som flytt publicerades.

Throughout the twentieth century, glaciologists and geophysicists from Denmark, Norway and Sweden made important scientific contributions across the Arctic and Antarctic. This research was of acute security and policy interest during the Cold War, as knowledge of the polar regions assumed military importance. But scientists also helped make the polar regions Nordic spaces in a cultural and political sense, with scientists from Norden punching far above their weight in terms of population, geographical size or economic activity. This volume presents an image of Norden that stretches far beyond its conventional limits, covering a vast area in the North Atlantic and the Arctic Sea, as well as parts of Antarctica. Rich in resources, scarce in population, but critically important in global and regional geopolitics, these spaces were contested by major powers such as Russia, the United States, Canada and, in the Antarctic, Argentina, Australia, South Africa and others. The empirical focus on Danish, Norwegian and Swedish influence in the polar regions during the twentieth century embraces a diverse array of themes, from the role of science in policy and diplomacy to the tensions between nationalism and internationalism, with clear relevance to the important role science plays in contemporary discussions about Nordic engagement with the polar regions.

Fataburen 2011. Ett område sådant det uppfattas av människor så kan landskapet beskrivas. Landskapet är både natur och kultur och människans uppfattning är avgörande. I Nordiska museets och Skansens verksamhet är föreställningar om landskap och bygd, land och stad klassiska och grundläggande. Landskapet talar om historiska, biologiska, ekonomiska och sociala samband, om konflikter och möjligheter, om makt och fördelning. Tiden i form av minnen och avtryck har stor betydelse, men framför allt är landskapet utsikt och blickfång. I Fataburen 2011 får vi möta några av dem som före oss har fångat landskapet med blicken och med kameran, skapat landskapet som bild och begrepp, ibland också i rent fysisk bemärkelse. Ett tiotal författare från museer, universitet och högskolor närmar sig landskapet på olika sätt och ger oss glimtar av ett kunskaps- och forskningsområde som är både etablerat och aktuellt.