Svetlana Aleksijevitj

3. redigerede udgave, 1. oplag hos Palomar. (Er tidligere udkommet på Lindhardt & Ringhof). Bogen udgives nu i en revideret udgave på Palomar. Dette er Svetlana Aleksijevitjs fjerde bog i hendes store værk om Sovjetunionen og Det røde menneskes historie. Den er oprindelig fra 1997 og har været brugt som forlæg for den store tv-serie ”Chernobyl” fra 2019.

Seks hjerter i PolitikenSeks hjerter i Kristeligt DagbladSovjetunionen. Det begyndte med drømmen om et nyt menneske, som skulle formes af de kommunistiske ideer. Det nye menneske levede i et mægtigt imperium, der var kendt og frygtet verden over, men en dag brød det sammen, og tilbage stod sovjetmennesket, som blev kastet ud i en usikker og uforståelig tilværelse, hvor et fåtal hurtigt blev ufattelig rige og de fleste fattigere end nogensinde før. I over 20 år har Svetlana Aleksijevitj rejst rundt i de tidligere sovjetrepublikker. Hun har talt med dem alle: De gamle, som anlagde jernbanerne i Sibirien eller kæmpede mod Hitler. Dem, der stadig drømmer sig tilbage til de små lejligheders 'hemmelige køkkensamfund', hvor man spiste, drak, snakkede og diskuterede alt i en fortrolig kreds. Og de nye generationer, som former deres tilværelse på kapitalismens vilkår. Af disse mange stemmer har hun skabt et korværk om livet i den kommunistiske utopi, om det håb, men også det kaos, som fulgte, og om den seneste udvikling under Vladimir Putin. Secondhand-tid er et enestående forsøg på at beskrive den sovjetiske erfaring fra det lille menneskes perspektiv. Secondhand-tid er fra 2013 og afslutter Svetlana Aleksijevitjs cyklus Utopiens stemmer. Oversat af: Tine Roesen

Nobelprisen i litteratur 2015Politiken, seks hjerter Berlingske Tidende, seks stjernerKristeligt Dagblad, seks stjernerJyllands-Posten, fem stjernerHistorisk vidnesbyrd i prosa-drama ”Ved Stalingrad var der så mange dræbte, at hestene holdt op med at være bange for dem. Normalt bliver de skræmt. En hest vil aldrig træde på et dødt menneske. Vi samlede vores egne døde op, men tyskerne lå spredt ud over det hele. Frosne … Iskroppe … Jeg var chauffør, jeg kørte kasser med ammunition, og jeg kunne høre, hvordan deres kranier knustes under bilens hjul … Deres knogler … Og jeg var lykkelig …” ***Da Tyskland i 1941 går over grænsen til Sovjetunionen og bryder ikkeangrebspagten fra 1939, begynder det der i Sovjetunionen benævnes ”Den store Fædrelandskrig”. Omkring en million russiske kvinder melder sig til Den Røde Hær og ikke blot til traditionelle kvindelige opgaver som at bære sårede væk fra slagmarken og fungere som sygeplejersker. Mange insisterer på at få egentlig militære opgaver, og som piloter, snigskytter og kampvognsførere kæmper de side om side med mændene. Efter krigen bliver de i modsætning til mændene ikke betragtet som helte, men mødt med mistænksomhed og ofte ligefrem foragt. Derfor tier de. Indtil Svetlana Aleksijevitj i 1978 begynder at opsøge dem rundt om på fabrikkerne og i deres hjem og beder dem fortælle deres historie. Krigen har ikke et kvindeligt ansigt består af over 200 kvinders vidnesbyrd, en mangfoldighed af stemmer, der sammen med forfatterens refleksioner danner en helt særegen stil, en slags prosa-drama eller lyrisk dokumentar. Bogen er den første i forfatterens store projekt om at beskrive den store historie fra det lille menneskes perspektiv i korværket Utopiens stemmer. Oversat af: Tine Roesen.

NOBELPRISET I LITTERATUR 2015De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djup­intervjuer och ingår i författarens stora livsverk »Utopins ­röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv. Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina och växte upp i Vitryssland. Hon betraktas som en av de viktigaste skildrarna av det postsovjetiska samhället. Flerfaldigt prisbelönad, bl.a. Svenska PENs Tucholskypris, Triumphpriset, Leipzigbokmässans litteraturpris och nu senaste - för just »Kriget har inget kvinnligt ansikte« - det polska Kapuscinskipriset (2011). UR INLEDNINGEN»Männen... De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium... På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...« Jag kom till en familj... Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubbarna? Var är sylten vi hade med oss från landet?« Efter min enträgna vädjan lämnade han ovilligt ifrån sig sin plats med orden: »Berätta nu som jag har lärt dig! Utan tårar och en massa kvinnliga detaljer: hon ville vara vacker, förstår ni, så hon grät när de klippte av henne flätan.« Senare erkände hon viskande för mig: »Hela natten har han studerat »Andra världskrigets historia« med mig. Han var orolig för mig. Och nu är han rädd för att jag skall minnas fel. Att jag inte skall berätta på ett korrekt sätt.« Så var det åtskilliga gånger, i åtskilliga hem. Visst gråter de ofta. Och skriker. När jag har gått tar de hjärtmedicin. Eller kallar på ambulans. Men ändå ber de: »Du kan väl komma! Du måste komma! Vi har tigit så länge. I fyrtio år har vi tigit... KRITIKERRÖSTER"Kommer att kunna jämföras med till exempel Aleksander Solzjenitsyns och Vasilij Grossmans storverk om den sovjetiska historien och människan." - Kaj Schueler, SvD"Ska du bara läsa en enda bok i år, så föreslår jag den här: Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Vare sig du hatar krigsskildringar eller tillhör de passionerade nördar som inte kan värja sig mot suget från fronten, detta är boken för dig. På samma gång ett dramatiskt reportage - ett historiskt scoop - och ett unikt konstverk i den stora ryska litterära traditionen." - Ulrika Knutsson, Expressen"Svetlana Aleksijevitjs storverk är drabbande och nödvändigt". - Per Svensson, GP"Bokförlaget Ersatz gör en stor insats som återigen lyfter fram en av vår tids viktigaste författare..." - Anneli Jordahl, Aftonbladet"Svetlana Aleksijevitj har utfört ett storslaget forskningsarbete och i en läsvärd bok lyft fram en bortglömd kvinnlig historia." - Thomas Attorps, GD

I början av maj 2016 hölls ett seminarium i Jonsered, Göteborg. I centrum för diskussionerna och föredragen stod Nobelpristagaren i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, som berättade om sitt eget skrivande och också kommenterade de övriga deltagarnas bidrag vilket resulterade i en dialog som här presenteras i bokform. Sara Danius är litteraturvetare och ständig sekreterare i Svenska Akademien. Olga Sedakova är en av Rysslands mest framstående poeter och god vän till Svetlana Aleksijevitj. Julija Tjernjavskaja är professor i litteraturvetenskap och god vän till Svetlana Aleksijevitj, samt en av de otaliga personer som blivit intervjuade i böckerna.

Indlæst af Karen Secher"Ved Stalingrad var der så mange dræbte, at hestene holdt op med at være bange for dem. Normalt bliver de skræmt. En hest vil aldrig træde på et dødt menneske. Vi samlede vores egne døde op, men tyskerne lå spredt ud over det hele. Frosne . Iskroppe . Jeg var chauffør, jeg kørte kasser med ammunition, og jeg kunne høre, hvordan deres kranier knustes under bilens hjul . Deres knogler . Og jeg var lykkelig." ***Da Tyskland i 1941 går over grænsen til Sovjetunionen og bryder ikkeangrebspagten fra 1939, begynder det der i Sovjetunionen benævnes "Den store Fædrelandskrig". Omkring en million russiske kvinder melder sig til Den Røde Hær og ikke blot til traditionelle kvindelige opgaver som at bære sårede væk fra slagmarken og fungere som sygeplejersker. Mange insisterer på at få egentlig militære opgaver, og som piloter, snigskytter og kampvognsførere kæmper de side om side med mændene. Efter krigen bliver de i modsætning til mændene ikke betragtet som helte, men mødt med mistænksomhed og ofte ligefrem foragt. Derfor tier de. Indtil Svetlana Aleksijevitj i 1978 begynder at opsøge dem rundt om på fabrikkerne og i deres hjem og beder dem fortælle deres historie. Krigen har ikke et kvindeligt ansigt består af over 200 kvinders vidnesbyrd, en mangfoldighed af stemmer, der sammen med forfatterens refleksioner danner en helt særegen stil, en slags prosa-drama eller lyrisk dokumentar. Bogen er den første i forfatterens store projekt om at beskrive "Det utopiske menneske".

NOBELPRISET I LITTERATUR 2015 »Jag bad dem om en enda sak: att minnas sina barnsliga ord. Sina barnsliga känslor. Att återvända till den tid då de fortfarande var änglar. För jag visste: detta kan inte berättas med andra ord.« - Svetlana Aleksijevitj Sommaren 1941. De var barn när kriget kom. Papporna försvann till fronten, mammorna anslöt sig till partisanerna eller flydde med sina familjer, många barn som plötsligt blev föräldralösa hamnade på barnhem. Kriget på östfronten är också barnens historia, men ingen skulle nedteckna den förrän Svetlana Aleksijevitj sökte upp de överlevande och bad dem minnas. Och de mindes. En pojke hade sett grannens hund sitta och gråta på askan efter det nedbrunna huset. En flicka sprang ut för att krama en tysk soldat eftersom hon trodde att det var pappa som kom hem. En annan drömde om en ängel som övertalade henne att utstå slavarbetet i Tyskland... Här är hundra berättelser om barn i krig. Om »Kriget har inget kvinnligt ansikte« (2012): »Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentärjournalistik som stor konst.« - Per Svensson Om »Tiden second hand« (2013): »Hennes arbete har kallats unikt och stor­slaget, och trots mörkret i det, omänskligheten och fasorna, är intrycket ljust, stort. Aldrig förut har bekännelselitteratur så exakt lyckats beskriva vad ett samhälle är.« - Ulrika Milles Om »Bön för Tjernobyl« (2013): »Svetlana Aleksijevitjs monumentala bok­projekt Utopins röster liknar inget annat.« - Christian Swalander Om »Zinkpojkar« (2014): »I Dostojevskijs efterföljd försöker hon formulera människans erfarenhet av det obeskrivliga.« - Kristoffer Leandoer

NOBELPRISET I LITTERATUR 2015 Sovjetunionens krig i Afghanistan 1979 89 har kallats »det sovjetiska Vietnam«. Myndigheterna talade om »internationalistsoldater« som byggde broar och planterade vänskapsalléer åt broderfolket i Afghanistan, medan militären i hemlighet fraktade hem förseglade zinkkistor med lemlästade kroppar. Länge visste allmänheten ingenting om krigets grymheter och det var först med Svetlana Aleksijevitjs Zinkpojkar som tragedins verkliga omfattning avslöjades 1989. Över en miljon unga ryssar tjänstgjorde i kriget som kom att forma det ryska samhället fram till våra dagar. Här kommer de till tals - soldaterna, sjuksköterskorna och mödrarna... Om »Tiden second hand« (2013): »Tidlöst. Litteratur!« Peter Fröberg Idling »Svetlana Aleksijevitj samlar material som en journalist och bearbetar det som en poet.« Per Svensson »Svetlana Aleksijevitj är nog den journalist som kommit närmast att kunna göra ett porträtt av tiden själv.« Ulrika Milles »Ja, denna kör av röster är så överväldigande att recensionen skulle kunna summeras i ett enda utrop: För allt i världen, läs denna bok!« Kaj Schueler

NOBELPRISET I LITTERATUR 2015 »Hur många gånger apokalypsen än har upprepats i konsten och hur många olika teknologiska varianter av världsundergången som än har prövats är det först nu som vi har blivit varse att livet är betydligt mer fantastiskt.« Svetlana Aleksijevitj Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i »Tjernobylvärlden« och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litte­rärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar »en krönika över framtiden«. Den här versionen av »Bön för Tjernobyl« är den kompletta versionen från 2005 (med ett nyskrivet förord från 2011) och innehåller drygt en tredjedel mer text än den tidigare svenska utgåvan.

I De sista vittnena: soloröst för barn låter 2015 års Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, de som var barn under kriget berätta. Deras krigsminnen skiljer sig markant från de vuxnas. Ingår i Utopins röster. »Jag bad dem om en enda sak: att minnas sina barnsliga ord. Sina barnsliga känslor. Att återvända till den tid då de fortfarande var änglar. För jag visste: detta kan inte berättas med andra ord.« - Svetlana Aleksijevitj Om »Kriget har inget kvinnligt ansikte« (2012):»Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentärjournalistik som stor konst.« - Per SvenssonOm »Tiden second hand« (2013):»Hennes arbete har kallats unikt och stor­slaget, och trots mörkret i det, omänskligheten och fasorna, är intrycket ljust, stort. Aldrig förut har bekännelselitteratur så exakt lyckats beskriva vad ett samhälle är.« - Ulrika MillesOm »Bön för Tjernobyl« (2013):»Svetlana Aleksijevitjs monumentala bok­projekt Utopins röster liknar inget annat.« - Christian SwalanderOm »Zinkpojkar« (2014):»I Dostojevskijs efterföljd försöker hon formulera människans erfarenhet av det obeskrivliga.« - Kristoffer Leandoer

I Zinkpojkarna möter årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, de soldaterna, sjuksköterskorna och mödrarna som alla bär minnen av Sovjetunionens krig i Afghanistan. Kriget visas upp i all sin smutsighet och grymhet. De som överlevde vill helst glömma. De som dog fraktades hem i zinkkistor. Ingår i Utopins röster. 2015 års Nobelpristagare i litteratur! Sovjetunionens krig i Afghanistan 197989 har kallats »det sovjetiska Vietnam«. Myndigheterna talade om »internationalistsoldater« som byggde broar och planterade vänskapsalléer åt broderfolket i Afghanistan, medan militären i hemlighet fraktade hem förseglade zinkkistor med lemlästade kroppar. Länge visste allmänheten ingenting om krigets grymheter och det var först med Svetlana Aleksijevitjs Zinkpojkar som tragedins verkliga omfattning avslöjades 1989. Över en miljon unga ryssar tjänstgjorde i kriget som kom att forma det ryska samhället fram till våra dagar. Här kommer de till tals soldaterna, sjuksköterskorna och mödrarnaOm »Tiden second hand« (2013):»Tidlöst. Litteratur!« Peter Fröberg Idling»Svetlana Aleksijevitj samlar material som en journalist och bearbetar det som en poet.« Per Svensson»Svetlana Aleksijevitj är nog den journalist som kommit närmast att kunna göra ett porträtt av tiden själv.« Ulrika Milles»Ja, denna kör av röster är så överväldigande att recensionen skulle kunna summeras i ett enda utrop: För allt i världen, läs denna bok!« Kaj Schueler

2015 års Nobelpristagare i litteratur! »Alla talar om Sovjetunionens fall, men vad ett imperiums sammanbrott egentligen innebär, det förmår bara en författare som Svetlana Aleksijevitj skildra. Hon ger röst åt dem som hamnade under hjulen i det postsovjetiska kaoset, och upp stiger en kör som hämtad ur antiken men scener­na utspelar sig i dag, i det begynnande tjugohundratalet.« Karl SchlögelSovjetunionen. Det började med drömmar om en ny människa, som skulle formas av de kommunistiska idéerna. I stället kom hon att präglas av krig, läger och umbäranden, men också av höga ideal och »vardagens socialism«. Hon levde i ett mäktigt imperium, älskat och fruktat världen över, men en dag bröt det samman och kvar blev sovjetmänniskan, som kastades ut i en osäker och obegriplig tillvaro där ett fåtal blev ofattbart rika och de flesta fattigare än någonsin. I över tjugo år har Svetlana Aleksijevitj rest runt i de forna sovjetrepublikerna och sökt upp kvinnor och män med olika bakgrunder och erfarenheter. Hon har pratat med förlorarna - gästarbetare, barnhemsbarn, anhöriga till självmördare och många, många fler. Av dessa tusentals röster har hon skapat ett körverk om livet i den socialistiska utopin, om kaoset som följde och om det tilltagande politiska förtrycket av i dag. »Tiden second hand« ingår i Utopins röster, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv. Om »Kriget har inget kvinnligt ansikte«:»En av vår tids viktigaste författare«Anneli Jordahl»Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentärjournalistik som stor konst.« Per Svensson»Ett unikt konstverk i den stora ryska litterära traditionen.« Ulrika Knutson

Nobelpristagaren i litteratur 2015, Svetlana Aleksijevitj, reste under tre år omkring i området runt Tjernobyl och intervjuade människor. I Bön för Tjernobyl träder katastrofens människor fram i djupgående personporträtt. 2015 års Nobelpristagare i litteratur! »Hur många gånger apokalypsen än har upprepats i konsten och hur många olika teknologiska varianter av världsundergången som än har prövats är det först nu som vi har blivit varse att livet är betydligt mer fantastiskt.« Svetlana AleksijevitjTjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i »Tjernobylvärlden« och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litte­rärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar »en krönika över framtiden«. Den här versionen av »Bön för Tjernobyl« är den kompletta versionen från 2005 (med ett nyskrivet förord från 2011) och innehåller drygt en tredjedel mer text än den tidigare svenska utgåvan.

2015 års Nobelpristagare i litteratur! De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djup­intervjuer och ingår i författarens stora livsverk »Utopins ­röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv. Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina och växte upp i Vitryssland. Hon betraktas som en av de viktigaste skildrarna av det postsovjetiska samhället. Flerfaldigt prisbelönad, bl.a. Svenska PENs Tucholskypris, Triumphpriset, Leipzigbokmässans litteraturpris och nu senaste - för just »Kriget har inget kvinnligt ansikte« - det polska Kapuscinskipriset (2011). UR INLEDNINGENMännen... De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium... På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...«Jag kom till en familj... Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubbarna? Var är sylten vi hade med oss från landet?« Efter min enträgna vädjan lämnade han ovilligt ifrån sig sin plats med orden: »Berätta nu som jag har lärt dig! Utan tårar och en massa kvinnliga detaljer: hon ville vara vacker, förstår ni, så hon grät när de klippte av henne flätan.« Senare erkände hon viskande för mig: »Hela natten har han studerat »Andra världskrigets historia« med mig. Han var orolig för mig. Och nu är han rädd för att jag skall minnas fel. Att jag inte skall berätta på ett korrekt sätt.«Så var det åtskilliga gånger, i åtskilliga hem. Visst gråter de ofta. Och skriker. När jag har gått tar de hjärtmedicin. Eller kallar på ambulans. Men ändå ber de: »Du kan väl komma! Du måste komma! Vi har tigit så länge. I fyrtio år har vi tigit..." Kommer att kunna jämföras med till exempel Aleksander Solzjenitsyns och Vasilij Grossmans storverk om den sovjetiska historien och människan." - Kaj Schueler, SvD." Ska du bara läsa en enda bok i år, så föreslår jag den här: Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Vare sig du hatar krigsskildringar eller tillhör de passionerade nördar som inte kan värja sig mot suget från fronten, detta är boken för dig. På samma gång ett dramatiskt reportage - ett historiskt scoop - och ett unikt konstverk i den stora ryska litterära traditionen." - Ulrika Knutsson, Expressen"Förmågan att fånga tonfall och hitta oförglömliga detaljer borde kunna meritera både för ett Nobelpris i litteratur och för Fredspriset." - John Swedmark, Arbetet"Svetlana Aleksijevitjs storverk är drabbande och nödvändigt". - Per Svensson, GP"Bokförlaget Ersatz gör en stor insats som återigen lyfter fram en av vår tids viktigaste författare..." - Anneli Jordahl, Aftonbladet"Svetlana Aleksijevitj har utfört ett storslaget forskningsarbete och i en läsvärd bok lyft fram en bortglömd kvinnlig historia." - Thomas Attorps, GD

Med Tiden second hand avslutar årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, Utopins röster, som hon ägnat nästa 40 år att sammanställa. Ett storartat verk om den sovjetiska människan. Denna gång som helhet och inte kopplat till en specifik händelse. »Alla talar om Sovjetunionens fall, men vad ett imperiums sammanbrott egentligen innebär, det förmår bara en författare som Svetlana Aleksijevitj skildra. Hon ger röst åt dem som hamnade under hjulen i det postsovjetiska kaoset, och upp stiger en kör som hämtad ur antiken men scener­na utspelar sig i dag, i det begynnande tjugohundratalet.« Karl SchlögelSovjetunionen. Det började med drömmar om en ny människa, som skulle formas av de kommunistiska idéerna. I stället kom hon att präglas av krig, läger och umbäranden, men också av höga ideal och »vardagens socialism«. Hon levde i ett mäktigt imperium, älskat och fruktat världen över, men en dag bröt det samman och kvar blev sovjetmänniskan, som kastades ut i en osäker och obegriplig tillvaro där ett fåtal blev ofattbart rika och de flesta fattigare än någonsin. I över tjugo år har Svetlana Aleksijevitj rest runt i de forna sovjetrepublikerna och sökt upp kvinnor och män med olika bakgrunder och erfarenheter. Hon har pratat med förlorarna - gästarbetare, barnhemsbarn, anhöriga till självmördare och många, många fler. Av dessa tusentals röster har hon skapat ett körverk om livet i den socialistiska utopin, om kaoset som följde och om det tilltagande politiska förtrycket av i dag. »Tiden second hand« ingår i Utopins röster, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv. Om »Kriget har inget kvinnligt ansikte«:»En av vår tids viktigaste författare«Anneli Jordahl»Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentärjournalistik som stor konst.« Per Svensson»Ett unikt konstverk i den stora ryska litterära traditionen.« Ulrika Knutson

Sju författare som alla levt i exil i Sverige som fristadsförfattare. I Fria ord på flykt bidrar de med texter utdrag ur romaner, dikter, artiklar samt genom samtal med svenska kollegor. Samtal om erfarenheterna, texten, poetik, politik och språk. Det är texter som rör sig mellan poesi och personliga berättelser, arabisk dikttradition och belarusisk dokumentärromankonst. Samtal som behandlar så vitt skilda ämnen som poesi och frihet, livet i exil, georgisk performancedikt, Ibsen, feministisk aktivism, sovjetmänniskan och internetaktivism. Författarna, poeterna och journalisterna har alla stått emot repression och förföljelse och fortsatt att skriva och uttrycka sina åsikter. Därför har de inte bara utsattheten gemensamt, utan även ett oerhört mod och framförallt exilen. Möt och läs Svetlana Aleksijevitj, Parvin Ardalan, Faraj Bayrakdar, Jesper Bengtsson, Ida Börjel, Ingrid Elam, Henrik C Enbohm, Pär Hansson, Li Jianhong, Ulrika Knutson, Ola Larsmo, Cato Lein, Herta Müller, Taslima Nasrin, Anisur Rahman, Zurab Rtveliashvili och Jenny Tunedal.