Romanen Sista vintern på ambassaden berättar om en man som på sin ålders höst konfronteras med sina livsval, med de mänskliga relationernas kortvarighet och med skuggor från barndomen. Genremässigt närmar sig boken en humoristisk pikareskroman men den har ändå en allvarlig, i viss mån även tragisk underton. Huvudpersonen , romanens jag, är vakmästaren och chauffören Topi Kalliokoski, en man i sextioårsåldern som hela sitt yrkesliv har jobbat inom den finska utrikesförvaltningen. Han är språkkunnig och händig och har därför varit stationerad i flera länder på olika kontinenter. Nu har världsmannen bosatt sig i Södertälje. Han har kommit till Sverige för att stanna. Den vänliga och ståtliga Topi har alltid varit omtyckt på sina arbetsplatser, särskilt bland kvinnorna. Förstås har det också funnits avundsjuka kolleger som bakom ryggen har kallat honom Riddaregatans [finska UD:s forna adress] Casanova. Topis chevalereska fasoner håller i sig även på gamla dagar. Topis status har förändrats till lokalt anställd vilket innebär markant lägre inkomster än tidigare. Han har blivit en vanlig sverigefinne, som möter mer eller mindre dolda fördomar mot invandrare. Det finns även på ambassaden många som vill umgås med sverigefinnarna så litet som möjligt. Ju längre Topi har bott i Sverige desto tydligare har han märkt mentalitetsskillnaderna mellan finnar och svenskar. Det handlar om mycket mera än bara språket. Topis minnen, återblickar från barndomen och ungdomsåren ger förklaringar till hans tankar och agerande.
