"I början då jag var en främling som skulle erövra främlingskapet kastade jag mig över det nya språket likt en utsvulten hund över en saftig köttbit. Jag åt upp svenskan. Jag fyllde min mun med ord, tuggade dem, svalde dem. Jag tog vissa ord i min mun som praliner. Fors, älv, flod, fjäll, berg, hav, vik, sol, moln, regn, snö, dag, natt. Jag föll platt för den svenska naturens enstavighet. Som författare har jag aldrig varit friare än i dessa första dikter då skrivandet inte var bundet vid futtigheter som mening, betydelse, avsikt. Men det är bara en gång i livet man kan skriva på det sättet.""Om man är invandrare och samtidigt inte beredd att möta det nya med välvilja och intresse, då är man dömd att hamna i samhällets utkanter; och om ett samhälle tar emot nya människor utan att vara berett att möta det nya hos dem, då blir det dömt att få problem. Allt detta är egentligen självklarheter. Tyvärr verkar det nödvändigt att upprepa dem." Det är så mycket man inte vet när man lämnar sitt land. Man anar inte att man bär med sig så många strukturer och spår i sin själ och att de slutligen får en att vara och förbli en främling i det nya landet; och när man inte längre är en främling i det nya landet har man blivit en främling för sig själv och då är man främling överallt." Några smakprov ur Theodor Kallifatides avklarnade och nakna berättelse om främlingens villkor och möjligheter.
