Theodor W. Adorno

Vuonna 1944 ilmestynyt "Valistuksen dialektiikka" on yksi viime vuosisadan tunnetuimpia yhteiskuntafilosofisia puheenvuoroja. Horkheimerin ja Adornon mukaan klassinen valistusajattelu on tullut tiensä päähän viimeistään holokaustin jälkeen. Itse asiassa heidän mielestään historian kulussa ihmisten oma toiminta on kääntynyt heitä itseään vastaan. Saman asian toinen puoli on se, että hallitessaan luontoa päämääristä piittaamattoman välineellistyneen järjen avulla ihmisen on pakko hallita myös itseään, alistettava oma sisäinen luontonsa. Juuri tässä on valistuksen dialektiikka. "Valistuksen dialektiikka" on kirjoitettu toisen maailmansodan aikana Yhdysvalloissa maanpaossa, ja osin tästä johtuu teoksen pessimistiseksi sanottu sävy. Kirjoittajat näkevät samankaltaisia piirteitä niin natsi-Saksan näytösluontoisissa joukkoesiintymisissä kuin amerikkalaisen kulttuuriteollisuuden ilmiöissä. Täydelliseen pessimismiin he eivät kuitenkaan vaivu vaan näkevät myös mahdollisuuksia ”järjen toipumiselle”. Max Horkheimer (1895-1973) ja Theodor W. Adorno (1903-1969) ovat niin sanotun Frankfurtin koulukunnan keskeiset edustajat. Horkheimer toimi pitkään Frankfurtin Sosiaalitutkimuksen laitoksen johtajana. Adorno oli laitoksen toinen keskeinen teoreetikko, joka kirjoitti runsaasti filosofian, sosiologian ja musiikin kysymyksistä.

In autumn 1962 Theodor W. Adorno gave a lecture on fighting antisemitism to the German Coordinating Council of Societies for Christian-Jewish Cooperation, a lecture that remains as topical and urgent today as it was in the 1960s. After the Second World War, Germany was grappling with a reluctance to admit collective guilt for the horrors of the Holocaust and German society was witnessing the emergence of various forms of hidden or ‘crypto’ antisemitism. In his lecture Adorno demonstrated that antisemitism is a central and essential element of right-wing extremism and is identical in structure to racism. It is accompanied by an authoritarian mindset and a conformist anti-intellectualism. Moreover, a classic trick used by anti-Semites is to protest against taboos which prevent them from freely spreading their hate by classing them as a form of persecution, and to present themselves as victims of it. The only antidote to this poison is an unwavering loyalty to the truth in dealing with historical and political realities. Adorno advocates an anti-authoritarian programme to prevent antisemitic character development and advises taking firm action against outbreaks of antisemitic behaviour. His brilliant analysis of the sources and dangers of antisemitism is as relevant now as it was sixty years ago.

In autumn 1962 Theodor W. Adorno gave a lecture on fighting antisemitism to the German Coordinating Council of Societies for Christian-Jewish Cooperation, a lecture that remains as topical and urgent today as it was in the 1960s. After the Second World War, Germany was grappling with a reluctance to admit collective guilt for the horrors of the Holocaust and German society was witnessing the emergence of various forms of hidden or ‘crypto’ antisemitism. In his lecture Adorno demonstrated that antisemitism is a central and essential element of right-wing extremism and is identical in structure to racism. It is accompanied by an authoritarian mindset and a conformist anti-intellectualism. Moreover, a classic trick used by anti-Semites is to protest against taboos which prevent them from freely spreading their hate by classing them as a form of persecution, and to present themselves as victims of it. The only antidote to this poison is an unwavering loyalty to the truth in dealing with historical and political realities. Adorno advocates an anti-authoritarian programme to prevent antisemitic character development and advises taking firm action against outbreaks of antisemitic behaviour. His brilliant analysis of the sources and dangers of antisemitism is as relevant now as it was sixty years ago.

When Theodor W. Adorno returned to Germany from his exile in the United States, he was appointed as a lecturer and researcher at the University of Frankfurt and he immediately made a name for himself as a leading public intellectual. Adorno’s widespread influence on the postwar debates was due in part to the public lectures he gave outside of the university in which he analysed and commented on social, cultural and political developments of the time. This second volume brings together Adorno’s lectures given between 1949 and 1968 on social and political themes. With an engaging and improvisational style, Adorno spoke with infectious vigour about architecture and city planning, the relationship between the individual and society, the authoritarian personality and far-right extremism, political education and the current state of sociology, among other subjects. After Auschwitz, it was incumbent on Germany to undertake intensive memory work and to confront the reality of its own moral destruction, while rebuilding its political and economic systems. To rebuild was taken to mean rediscovery and looking outward, but Adorno also nurtured a vision of tradition which – far from being unthinkingly conservative – would attest to society’s honestly-appraised relationship to the past while it underwent the process of modernization. The volume illustrates Adorno’s deep commitment to holding society to standards commensurate with the aspirations of a modern world emerging from the horrors of war. This volume of his lectures is a unique document of Adorno’s startling ability to bring critical theory into dialogue with the times in which he lived. It will be of great value to anyone interested in the work of Adorno and critical theory, in German intellectual and cultural history and in sociology and politics.

When Theodor W. Adorno returned to Germany from his exile in the United States, he was appointed as a lecturer and researcher at the University of Frankfurt and he immediately made a name for himself as a leading public intellectual. Adorno’s widespread influence on the postwar debates was due in part to the public lectures he gave outside of the university in which he analysed and commented on social, cultural and political developments of the time. This second volume brings together Adorno’s lectures given between 1949 and 1968 on social and political themes. With an engaging and improvisational style, Adorno spoke with infectious vigour about architecture and city planning, the relationship between the individual and society, the authoritarian personality and far-right extremism, political education and the current state of sociology, among other subjects. After Auschwitz, it was incumbent on Germany to undertake intensive memory work and to confront the reality of its own moral destruction, while rebuilding its political and economic systems. To rebuild was taken to mean rediscovery and looking outward, but Adorno also nurtured a vision of tradition which – far from being unthinkingly conservative – would attest to society’s honestly-appraised relationship to the past while it underwent the process of modernization. The volume illustrates Adorno’s deep commitment to holding society to standards commensurate with the aspirations of a modern world emerging from the horrors of war. This volume of his lectures is a unique document of Adorno’s startling ability to bring critical theory into dialogue with the times in which he lived. It will be of great value to anyone interested in the work of Adorno and critical theory, in German intellectual and cultural history and in sociology and politics.

Theodor W. Adorno (1903-1969) var en av de ledande filosoferna inom Frankfurtskolan, som bedrev tvärvetenskaplig forskning bland annat presenterad i The Authoritarian Personality (1950). Tillsammans med Max Horkheimer skrev han Upplysningens dialektik (1947) med det centrala kapitlet »Antisemitismens element«. Han räknas till en av 1900-talets viktigaste filosofer och ägnade en väsentlig del av sin filosofi åt estetiska frågor, inte minst skrev han om musik. Förlaget har tidigare givit ut fem av hans musikfilosofiska verk och studien Adornos musik av Sven-Olov Wallenstein. Om bekämpandet av antisemitismen idag är ett föredrag som Adorno höll 1962. Christian Nilsson har översatt och Jan Philipp Reemtsma har skrivit efterordet.

When Theodor W. Adorno returned to Germany from his exile in the United States, he was appointed as a lecturer and researcher at the University of Frankfurt and he immediately made a name for himself as a leading public intellectual. Adorno’s widespread influence on the postwar debates was due in part to the public lectures he gave outside of the university in which he analysed and commented on social, cultural and political developments of the time. This first volume brings together Adorno’s lectures given between 1949 and 1968 on music, literature and the arts. With an engaging and improvisational style, Adorno spoke with compelling enthusiasm on subjects as diverse as Marcel Proust’s prose, Richard Strauss’s composition technique and Arnold Schoenberg’s Pierrot lunaire. Germany, restoring its social and intellectual institutions, needed to embrace the new music and writers who had been neglected, particularly with regards to Proust. To rebuild was taken to mean rediscovery, but Adorno also nurtured a vision of tradition which – far from being unthinkingly conservative – would attest to society’s honestly-appraised relationship to the past while it underwent the process of modernization. The volume illustrates Adorno’s deep commitment to holding contemporary music and culture to standards commensurate with the aspirations of a modern world emerging from the horrors of war. This volume of his lectures is a unique document of Adorno’s startling ability to bring critical theory into dialogue with the times in which he lived. It will be of great value to anyone interested in the work of Adorno and critical theory, in German intellectual and cultural history and in the history of modern music and the arts.

When Theodor W. Adorno returned to Germany from his exile in the United States, he was appointed as a lecturer and researcher at the University of Frankfurt and he immediately made a name for himself as a leading public intellectual. Adorno’s widespread influence on the postwar debates was due in part to the public lectures he gave outside of the university in which he analysed and commented on social, cultural and political developments of the time. This first volume brings together Adorno’s lectures given between 1949 and 1968 on music, literature and the arts. With an engaging and improvisational style, Adorno spoke with compelling enthusiasm on subjects as diverse as Marcel Proust’s prose, Richard Strauss’s composition technique and Arnold Schoenberg’s Pierrot lunaire. Germany, restoring its social and intellectual institutions, needed to embrace the new music and writers who had been neglected, particularly with regards to Proust. To rebuild was taken to mean rediscovery, but Adorno also nurtured a vision of tradition which – far from being unthinkingly conservative – would attest to society’s honestly-appraised relationship to the past while it underwent the process of modernization. The volume illustrates Adorno’s deep commitment to holding contemporary music and culture to standards commensurate with the aspirations of a modern world emerging from the horrors of war. This volume of his lectures is a unique document of Adorno’s startling ability to bring critical theory into dialogue with the times in which he lived. It will be of great value to anyone interested in the work of Adorno and critical theory, in German intellectual and cultural history and in the history of modern music and the arts.

Theodor W. Adorno (1903-1969) var en af de vigtigste tænkere i efterkrigstidens Europa, og sammen med blandt andre Max Horkheimer, Herbert Marcuse og Walter Benjamin udfoldede han sin kritiske tænkning i ly af Frankfurterskolen. Mere end halvdelen af Adornos samlede værker er studier af kunst, musik og litteratur, og kulminationen på hans æstetiske refleksioner findes i nærværende posthumt udgivne hovedværk, Æstetisk teori, der udkom i 1970, året efter hans død. Det monstrøse værk samler og videreudvikler hans tænkning om den moderne kunst i en dobbelt dialektisk rekonstruktion. På den ene side undersøger og rekonstruerer Adorno den moderne kunst ud fra den filosofiske æstetik, på den anden side rekonstruerer han den filosofiske æstetik (Kant, Hegel) ud fra den moderne kunst. Og fra begge sider forsøger Adorno da at afdække, om kunsten overhovedet kan overleve i det senkapitalistiske samfund – og hvilken betydning og dyb evne til social og eksistentiel forandring den eventuelt bærer i sig.

Minima Moralia on 1900-luvun ajattelun klassikko, Adornon filosofinen ja kirjallinenmestariteos. Theodor Adornon vuosina 1944-1947 kirjoittama teos on kokoelmateräviä aforismeja ja pikku esseitä elämästä modernissa yhteiskunnassa. Paitsi yleisesti kapitalismiin kirjan tekstit ovat reaktioita sekä fasismiin että kaupalliseen massakulttuuriin, siihen, miten ne oireilevat arjen kokemuksissa ja ajatusmuodoissa. Siitä, mikä filosofeille kerran tarkoitti oikeanlaista elämää, on tullut yksityisyydenja lopulta pelkän kuluttamisen aluetta. Arjen subjektiivisista kokemuksista siirrytään kirjassa laajempiin yhteiskunnallisiin tulkintoihin ja oivalluksiin. Käsiteltyjä aiheita ovat muun muassa uudet saiturit, suhde esineisiin, okkultismin suosio, lastenlaulut, sadut ja riimit ja lelujen kumouksellinen luonne. Adorno osoittaa, miten pienimmätkin muutokset ihmisten jokapäiväisessä käyttäytymisessä liittyvät 1900-luvun katastrofaalisimpiin tapahtumiin. Maanpaossa kirjoitetun teoksen ”surullinen tiede” osuu entisellä voimallaan myös tällä hetkellä tapahtuvaan oikeistoradikalismin nousuun.

Delves into Theodor W. Adorno’s lesser-known musical career and successful music criticism. Theodor W. Adorno is recognized as one of the twentieth century’s most prominent social theorists. Though best known for his association with the Frankfurt School of critical theory, Adorno began his career as a composer and successful music critic. Comprehensive and illuminating, Orpheus in the Underworld centers on Adorno’s concrete and immediate engagement with musical compositions and their interpretation in the concert hall and elsewhere. Here, Adorno registers his initial encounters with the compositions of the Second Viennese School, when he had yet to integrate them into a broad aesthetics of music. Complementarily essays on Bela Bartók, Jean Sibelius, and Kurt Weill afford insight into his understanding of composers who did not fit neatly into the dialectical schema propounded in the Philosophy of New Music. Additionally, essays on recording and broadcasting show Adorno engaging with these media in a spirit that is no less productive than polemical and focused as sharply on their potentialities as on their shortcomings. Orpheus in the Underworld offers a captivating exploration of Adorno’s musical compositions, shedding new light on his understanding of influential composers and his critical perspectives on recording and broadcasting.

Berg: Den minsta övergångens mästare, publicerad 1968, är Adornos sista bok. Den återspeglar en mer än tre decennier lång utveckling som utmynnar i den nya analys av den moderna musikens utveckling som tar form under 50-talet och slår igenom i hans omvär­deringar av Wagner, Stravinskij och Mahler. Hos Berg finner Adorno en teknik för den »minsta övergången« som strävar tillbaka till det infinitesimala och amorfa, till intet, och i ett intensivt dödsmed­vetande vill gestalta sitt försvinnande. I den »informella musik« som Berg utvecklar står det samtida och framtida komponerandet på spel. Denna musik vore ett nedstigande i kroppsliga impulser som ska skapa en yttersta täthet, och som visar på en möjlighet som för Adorno i dag ännu inte realiserats. Theodor W. Adorno (19031969) var en av de ledande filosoferna inom Frankfurtskolan. Tillsammans med Max Horkheimer skrev han Upplysningens dialektik (1947). Han räknas till en av 1900-talets viktigaste filosofer och ägnade en väsentlig del av sin filosofi åt estetiska frågor, inte minst skrev han om musik. Översättaren Sven-Olov Wallenstein är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han har överfört en lång rad filosofiska verk från italienska, tyska och franska till svenska, däribland sju böcker av Adorno. Han är också författare till studien Adornos musik.

Den nya musikens filosofi skrevs mellan 1940 och 1947 under Adornos amerikanska exil. Den undersöker hur samtidens motsägelser tar form i en särskild konstart. För Adorno var boken en exkurs till Upplysningens dialektik, det verk där han tillsammans med Max Horkheimer analyserade efterkrigsvärldens tillstånd utifrån upplysningens instrumentella förnuft. Adorno analyserar inledningsvis den radikala autonomin i den moderna musiken och ser den som en reaktion på kulturindustrins utbredning. De två kontrahenterna i boken, Arnold Schönberg och Igor Stravinskij, tar skilda vägar. Hos Schönberg radikaliseras det musikaliska materialets historiska dialektik, hos Stravinskij tas ett steg ut ur historien och alla former blir tillgängliga på nytt en motsats som dock till sist visar sig vara allt annat än enkel. Under exilen gjorde Adorno manuskriptet om Schönberg tillgängligt för Thomas Mann, som antog många av Adornos idéer och även lade in citat i sin roman Doktor Faustus (1947). Theodor W. Adorno (1903 1969) var en av de ledande filosoferna inom Frankfurtskolan. Tillsammans med Max Horkheimer skrev han Upplysningens dialektik (1947). Han räknas till en av 1900-talets viktigaste filosofer och ägnade en väsentlig del av sin filosofi åt estetiska frågor, inte minst skrev han om musik. Översättaren Sven-Olov Wallenstein är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han har överfört en lång rad filosofiska verk från italienska, tyska och franska till svenska, däribland sju böcker av Adorno. Han är också författare till studien Adornos musik.

Tvetydigheten i ett genomgående drag i Adornos tolkning av Wagner. Varje steg som Wagner tar framåt är också ett steg bakåt. Om Wagner definierade musik som en »övergångens konst« så är detta för Adorno en övergång som leder både mot en framtida musik och tillbaka till en tradition som Wagner försöker återskapa i en fantasmagori, i drömmen om allkonstverket, som blivit omöjligt i det moderna. Till viss del kan bokens inre spänningar kan för­klaras av dess långa tillkomsthistoria som spänner över ett och halvt decennium. Men de återspeglar också förskjutningar i Adornos förståelse av den moderna musikens födelse och filosofiska implikationer. Wagners behandling av dissonanserna, hans fria hantering av komponerandets scheman, instrumenteringens och färgens förmåga att skapa tektonik, statiken som formbildande princip, pekar alla in i samtidens problem. Theodor W. Adorno (1903 1969) var en av de ledande filosoferna inom Frankfurtskolan. Tillsammans med Max Horkheimer skrev han Upplysningens dialektik (1947). Han räknas till en av 1900-talets viktigaste filosofer och ägnade en väsentlig del av sin filosofi åt estetiska frågor, inte minst skrev han om musik. Översättaren Sven-Olov Wallenstein är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han har överfört en lång rad filosofiska verk från italienska, tyska och franska till svenska, däribland sju böcker av Adorno. Han är också författare till studien Adornos musik.

Under en stor del av sitt liv arbetade Adorno på en bok om Beethoven, som aldrig blev klar. I Beethoven: Musikens filosofi finner vi alla hans anteckningar och förarbeten, och utdrag ur hans övriga publicerade verk där Beethoven står i centrum. Beethovens verk utgör för Adorno en summering av den klassicistiska perioden, men också ett sammanbrott efter vilket olika vägar in i det moderna öppnas. Beethoven arbetar sig igenom tonaliteten, frilägger den som ett språk, men slår till sist också sönder dess syntax. I Beethovens sena stil finner Adorno ett landskap av ruin­er och fragment, men också gnistor av hopp mellan dem, tanken på ett annat språk som kanske en dag ska födas. Theodor W. Adorno (19031969) var en av de ledande filosoferna inom Frankfurtskolan. Tillsammans med Max Horkheimer skrev han Upplysningens dialektik (1947). Han räknas till en av 1900-talets viktigaste filosofer och ägnade en väsentlig del av sin filosofi åt estetiska frågor, inte minst skrev han om musik. Översättaren Sven-Olov Wallenstein är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han har överfört en lång rad filosofiska verk från italienska, tyska och franska till svenska, däribland sju böcker av Adorno. Han är också författare till studien Adornos musik.

Filosofen och samhällstänkaren Theodor W. Adorno skrev under hela livet ner sina drömmar. Drömdagbok rymmer ett urval av hans snabbt nedtecknade sömnvisioner som spänner över de sista tjugofem åren av hans liv. Här låter han sina begär, skuldkänslor och ångestanfall framträda helt oförmedlat, utan den kraftfulla och mångskiktade analys med vilken han annars skrev om filosofi, konst och samhälle. Han gör inga försök att tolka vad han upplever nattetid eller koppla det till livshändelser eller till sitt verk i övrigt. Därför framträder drömmarna som så mycket våldsammare och helt oavvisliga. Theodor W. Adorno (1903-1969) är en av 1900-talets mest inflytelserika tänkare, vars verk har haft avgörande betydelse inom filosofi och sociologi, men också och kanske än mer banbrytande för den moderna förståelsen av estetik och samhälle. År 2021 gav Nirstedt/litteratur ut essän Den nya högerradikalismen. Med efterord av Jan Philipp Reemtsma." När man har läst klart drömdagboken känns dess universum så verkligt att man nästan skulle kunna rita en karta över det med den anmärkningen att man naturligtvis skulle hamna i en helt annan värld än den angivna om man bestämde sig för att söka upp en adress." Anna-Karin Selberg, Site.