Tove Folkesson

"Det är en uråldrig scen. Jag ska aldrig glömma den. Pappa ser in i elden, barnet håller han i handen, det är mitt barn. Det är inget värdefullt det som brinner." En pappa dundrar in på gårdsplanen med Pripps Blå i ena handen och en motorsåg i den andra. Han kommer alltid som en överraskning, med skärvor av berättelser om farfars hårda nävar och soldater i finländska skogar. Eller så kommer han inte, men gör sig påmind överallt i sin dotters liv ändå. Hon har en liten son nu, som älskar att kämpa och strida, och hon bor vid en kust vars betydelse har förändrats. Det läcker gas på botten några kilometer ut, på ICA pratar de om "ryssen", stridsplanen flyger lågt när hon hämtar på förskolan. Tove Folkessons nya roman Min farsa var kommunist är en berättelse om arv och frihet. Om en sorts kamp mellan en far som påstod att en annan värld var möjlig, och en dotter som försöker ta hand om den som finns. Där kajorna flyger norrut om kvällen, ljuset rusar över havet, det urgamla landskapet brer ut sig som en karg famn.

”en underbart poetisk, nästan lagerlöfsk saga … Det är som en delvis soft, delvis hetsig och dansant jazz lirar genom hela romanen. Och bilderna, teckningarna, är så himla vackert och varsamt skira … kort och gott förtrollande.” Expressen”Makarna Folkesson vet hur man skriver … Att Borgholm, Mörbylånga och Öland besitter all den historia som ryms i romanen får mig att längta tillbaka för att se staden i nytt ljus.” Aftonbladet”Språket är finstämt och poetiskt mitt i den sorgliga och stundtals hotfulla berättelsen om en kärlek som bara blir ett hastigt möte, men som förändrar tillvaron för alltid … Med naturskildringar som förtrollar och människoporträtt som får en att förundras.” Upsala Nya TidningDet är midsommarafton 1938 och ångbåten Örnen II lägger till i Borgholm. Den sömniga idyllen kämpar för att behålla societeten med skinande nytt varmbadhus, importerad konjak, tung doft av schersmin och kunglig glans. I fören står Stockholmsflickan Ingrid och skriver omsorgsfullt i sin dagbok om den trista sommar hon ser framför sig. Hon skriver om allt utom sin förlovning. På tåget från sockerbrukets Mörbylånga – där tidernas första semester inletts – sitter Måna med fickan full av smutsiga pengar. Sedan nyss är hon alldeles ensam och fri i världen. Till Borgholm ska hon, det är det enda hon vet. Under en virvlande festnatt möts Ingrid och Måna till toner av jazz och regnvåt kaprifol. Deras liv vävs samman med en glöd så stark att den öppnar rum som inte kan stängas sedan, inte helt. Tove Folkesson och Hanna Folkesson dyker i sin första gemensamma roman elegant ner i den svenska badortsepoken och skildrar den ur ett nytt perspektiv: två unga kvinnors kärlek på en plats där gamla traditioner mäts mot det nya. I en osäker omvärld kommer den största utmaningen trots allt inte utifrån.

”en underbart poetisk, nästan lagerlöfsk saga … Det är som en delvis soft, delvis hetsig och dansant jazz lirar genom hela romanen. Och bilderna, teckningarna, är så himla vackert och varsamt skira … kort och gott förtrollande.” Expressen”Makarna Folkesson vet hur man skriver … Att Borgholm, Mörbylånga och Öland besitter all den historia som ryms i romanen får mig att längta tillbaka för att se staden i nytt ljus.” Aftonbladet”Språket är finstämt och poetiskt mitt i den sorgliga och stundtals hotfulla berättelsen om en kärlek som bara blir ett hastigt möte, men som förändrar tillvaron för alltid … Med naturskildringar som förtrollar och människoporträtt som får en att förundras.” Upsala Nya TidningDet är midsommarafton 1938 och ångbåten Örnen II lägger till i Borgholm. Den sömniga idyllen kämpar för att behålla societeten med skinande nytt varmbadhus, importerad konjak, tung doft av schersmin och kunglig glans. I fören står Stockholmsflickan Ingrid och skriver omsorgsfullt i sin dagbok om den trista sommar hon ser framför sig. Hon skriver om allt utom sin förlovning. På tåget från sockerbrukets Mörbylånga – där tidernas första semester inletts – sitter Måna med fickan full av smutsiga pengar. Sedan nyss är hon alldeles ensam och fri i världen. Till Borgholm ska hon, det är det enda hon vet. Under en virvlande festnatt möts Ingrid och Måna till toner av jazz och regnvåt kaprifol. Deras liv vävs samman med en glöd så stark att den öppnar rum som inte kan stängas sedan, inte helt. Tove Folkesson och Hanna Folkesson dyker i sin första gemensamma roman elegant ner i den svenska badortsepoken och skildrar den ur ett nytt perspektiv: två unga kvinnors kärlek på en plats där gamla traditioner mäts mot det nya. I en osäker omvärld kommer den största utmaningen trots allt inte utifrån.

Till minnet av Erik Johan Stagnelius 1793–1823 År 1993 var det Stagneliusår i Sverige. Då firades tvåhundraårsdagen av skalden Erik Johan Stagnelius’ födelse. År 2023 har det blivit dags att uppmärksamma skaldens dödsdag, den 3 april. Tiden för ett frånfälle firar man inte, det minns man. Därav denna minnesskrift som Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner ger ut och som har fått namnet Den levande Stagnelius. Mellan de arton ”moderna” bidragen har fogats in en handfull hyllningsdikter från ett svunnet 1800-tal, ett århundrade då beundran för skalden tog sig mycket handfasta och ibland ganska naiva uttryck. Genom åren har mottagandet av Erik Johan Stagnelius’ verk successivt ändrat karaktär, men han läses, citeras, spelas och sjungs, och lämnar avtryck även inom bildkonsten. Några av hans formuleringar har fått sådan hemortsrätt i det svenska språket att många inte längre vet varifrån de kommer. Erik Johan Stagnelius är en skald som kommer att läsas och citeras så länge det svenska språket lever.

”Den stora kyrkan” är Tove Folkessons personliga och poetiska berättelse om att föda - att sitta vid en dödsbädd med putande mage, känna livet spränga fram genom en, nästan höra kroppen klyvas. Det är en berättelse om livets naturliga liturgi: Att sörja ett försvunnet barn. Att sörja för bröllop och begravning. Att söka förlossning, och bli förlöst. Boken tar vid där den uppmärksammade ”Hennes ord” slutar, men kan läsas fristående.

”Den stora kyrkan” är Tove Folkessons personliga och poetiska berättelse om att föda - att sitta vid en dödsbädd med putande mage, känna livet spränga fram genom en, nästan höra kroppen klyvas. Det är en berättelse om livets naturliga liturgi: Att sörja ett försvunnet barn. Att sörja för bröllop och begravning. Att söka förlossning, och bli förlöst. Boken tar vid där den uppmärksammade ”Hennes ord” slutar, men kan läsas fristående.

Ett kärleksprojekt. En storm, en viskning och ett skrik: Alla har gett allt och lite till. Om man heter Barbro Lindgren, Bob Hansson, Sara Schwardt, Suzanne Osten eller Zara Ragnvaldsson spelar ingen roll – 136 röster med 140 texter har bidragit till ett mäktigt körverk. Ami Andersson och Tove Folkesson, Kalmar läns regionförfattare, har varit redaktörer och inspiratörer. Calle Thoor, formgivare/musiker verksam på Öland, har skapat en vacker och stilren bok. Boken kom till genom ett projekt inom Litteraturnod Vimmerby, som är sedan 2019 Region Kalmar läns plattform för litteraturutveckling. En litteraturutvecklare med ansvar att leda verksamheten har anställts liksom Sveriges två första regionförfattare. Regionförfattarnas konkreta uppgift har varit att tillsammans med regionens invånare skapa en antologi med samtida berättelser. Körverk för 136 röster är resultatet av detta arbete. Den innehåller lyrik, poesi, noveller, essäer, och så mycket annat. Olika människor, som har en koppling till Kalmar län, samlas med sina vitt skilda världar och olika litterära uttrycksformer i en spännande bok. Den är kanske en antologi, som knappt kan kallas antologi, så annorlunda är den. Läs mer på www.baseboforlag.se!

Mormor har alltid funnits där, och snart finns hon inte. Hennes ord bär den släkt som vuxit fram på den öländska gården. Tove återvänder dit gång på gång, för att rädda språk och minnen. Bli en fortsättning. Så kommer hon och hennes fru fram i kön på Reproduktionsmedicin Huddinge sjukhus. De har längtat och är nära nu, tror hon, och träder in i en splitter ny värld av donationsregister, frysåterföringar och kuratorssamtal. Men döden ligger där ute på trappen. Och i gårdens vårdträd rasslar frökapslarna, gula redan. Det är sommar. När blir ett barn till? "Hennes ord" är första delen i en berättelse om den naturliga döden och födandets stora mysterium. En gren håller på att knäckas, och en kärlek måste tas tillvara. Tove Folkesson har hyllats brett för sin romantrilogi som inleddes med Kalmars jägarinnor, och har bland annat tilldelats Svenska Dagbladets litteraturpris.

Mormor har alltid funnits där, och snart finns hon inte. Hennes ord bär den släkt som vuxit fram på den öländska gården. Tove återvänder dit gång på gång, för att rädda språk och minnen. Bli en fortsättning. Så kommer hon och hennes fru fram i kön på Reproduktionsmedicin Huddinge sjukhus. De har längtat och är nära nu, tror hon, och träder in i en splitter ny värld av donationsregister, frysåterföringar och kuratorssamtal. Men döden ligger där ute på trappen. Och i gårdens vårdträd rasslar frökapslarna, gula redan. Det är sommar. När blir ett barn till? "Hennes ord" är första delen i en berättelse om den naturliga döden och födandets stora mysterium. En gren håller på att knäckas, och en kärlek måste tas tillvara. Tove Folkesson har hyllats brett för sin romantrilogi som inleddes med Kalmars jägarinnor, och har bland annat tilldelats Svenska Dagbladets litteraturpris.

”Odödlighet, uppståndelse! Uppståndelse ur förnedring och smärta till fullkomning och oförgänglighet. Bara nu är det så som det inte skall vara. Bara nu. Men i fröet är allting riktigt. Bara där är allting riktigt. Ja, i varje tid är det så som det inte skall vara. Men i fröet ligger fullkomligheten och väntar, bidar tåligt sin stund. Och dess stund kommer alltid. Stunden då den kan få trädet att stiga ändå högre, med en ändå stoltare krona.” Orden är hämtade från Pär Lagerkvists skrift Den befriade människan, utgiven 1939. Den utgör ett centrum i Pär Lagerkvist-Samfundets årsskrift, 2016, som även rymmer studier om bland annat Lagerkvist som tröstare, hans försvar för människans värdighet, hans frånvaro från dagens svenska teaterscener och en text av mottagaren av 2015 års Pär Lagerkvist-pris, Lars Andersson.