Ulrika Nielsen

Du känner att du är fast förankrad i världen men om ditt hjärta slutar slå lossar förtöjningarna på tre minuter. Våra kroppar är ständigt med oss, ändå är de osynliggjorda. Vi är upptagna av hälsa, träning och utseende, men i den här upptagenheten finns en paradox, en blindhet: vi får inte syn på oss själva. I den lyriska essän Corpus & Animus går Ulrika Nielsen in i kroppen och belyser processer och skeenden vi oftast inte är medvetna om, än mindre har någon kontroll över. Med humor och vetenskaplig nyfikenhet öppnar hon hisnande perspektiv i gränslandet mellan kroppen och jaget, livet och döden, vetenskapen och konsten. Hon blottar vår ömkliga belägenhet som levande varelser, och de villkor vi delar med allt annat levande. Corpus & Animus är den avslutande delen i en oplanerad trilogi som inleddes med Korta texter om det öppna och ouppklarade 2019 och fortsatte med den Runebergsprisnominerade Tingen 2022.

Vi tenderar att tala om litteratur som om det var något enhetligt, när det i själva verket rör sig om olika fenomen, som uppstår ur olika drivkrafter och med olika syften. Vad har det för konsekvenser för den seriöst syftande litteraturen? Ulrika Nielsen diskuterar skillnaden mellan litteratur som konstform och den alltmer dominerande mainstreamlitteraturen. Vad är litteratur? Hur hänger litteraturens försvinnande ur det allmänna medvetandet ihop med stora samhällsförändringar, teknologi, ekonomism och en förändrad syn på vad det innebär att vara människa?

Du konstruerar en värld av ting. Dina rum, din värld. Du bygger din världav ting. Men tingen bygger också dig. Vi omges av ett oräkneligt antal ting. Vad gör vi med alla dessa ting, och vad gör tingen med oss? Bouppteckningen efter en död faster fäster blicken vid armbandsur, medaljonger, halsband, bestick, stekpannor i gjutjärn, glas, spadar, spinnrockar och en askkopp med rullskiva. Tingen har blivit ett problem för de efterlevande, men bär också på ett sammanhang. Ulrika Nielsen har skrivit en snillrik diktessä där hon söker efter tingets essens och innersta väsen. I den materialistiska världen är tinget gud. Vad är då människan?

Fram till idag hade hon aldrig tänkt på att hon har en mjälte. Plötsligt kom hon bara att tänka på den, varpå hon ryckte till, som inför något som glömts på spisen. Var är den? Hon klämde sig på bukens högra del, sedan den vänstra. Vad gör den hela dagarna? Plötsligt blir någonting synligt. Sjögurkans empati, den charmlösas charm, rummet där fadern räknar. Ulrika Nielsen skriver där de stora visionerna rämnat. Här blir det enkla svårt och det svåra roligt.

Suomenruotsalaisen Ulrika Nielsenin Perikato on dystooppinen runoteos, joka kuvailee tarkkanäköisesti tuhoa kohti kulkevaa maailmaa. Voittajiin ja häviäjiin jaetussa maailmassa on lopulta kenties vain häviäjiä: pilvenpiirtäjän 27. kerroksessa asuva menestyjänainen kaipaa alas, mutta on unohtanut, mitä hän oikeastaan haluaa tai miltä tuntuu tuntea jotain. Mitä on olla ihminen. Perikato sisältää myös pieniä intensiivisen läsnäolon hetkiä, joissa kipinöi yhä toivo. Raunioiden keskeltä ja hylätyistä ostoskeskuksista voi löytää yllättävää kauneutta. Ruotsinkielinen alkuteos Undergången ilmestyi keväällä 2015 ja voitti samana vuonna Svenska Ylen kirjallisuuspalkinnon.

En kväll sa han: det enda sättet att ha något nu är att inte visa det för någon. Att hålla det för sig själv. Att hålla det. Ögonblicken, bilderna. Undergången rör sig över genregränser i ett textlandskap som speglar ett tillstånd i samtiden, en klarsynt dystopi som stundtals genombryts av ett gåtfullt ljus. Delar av verket har tidigare framförts som scenkonstprojekt respektive radioessä. Ulrika Nielsen är uppvuxen i Nykarleby och för tillfället bosatt i Stockholm. Detta är hennes sjätte bok.