Victoria Fareld

Genom en blandning av essä och bekännelse låter Jean Améry sina genomlevda erfarenheter ligga till grund för en filosofisk diskussion om det moraliskt förkastliga i att försonas med det förflutna och vända blicken mot framtiden. Författaren gör tvärtom. Han vägrar kompromisslöst att gå vidare, att släppa taget om det förgångna, att acceptera det som hänt. Den 19 oktober 1964 hördes Jean Améry i tysk radio när han berättade om sina erfarenheter av intellektets sammanbrott i mötet med Auschwitz verklighet. Ytterligare fyra program sändes sedan om erfarenheten av tortyr, om det förlorade hemlandets betydelse, om känslan av oförsonlighet och om den judiska identitetens omöjlighet och nödvändighet. De fem radioessäerna publicerades två år senare i en samlingsvolym med titeln Bortom skuld och botgöring som nu för första gången föreligger i svensk översättning, av Tommy Andersson och med ett efterord av idéhistorikern Victoria Fareld. Jean Améry föddes i Österrike 1912. Han är författare och filosof. Främst berömd för sina självbiografiska essäer, som inte minst berör hans erfarenheter under kriget där han internerades och torterades, både i Belgien och senare i Auschwitz. Améry tog sitt liv 1978. Bortom skuld och botgöring är hans mest berömda verk och det första som översatts till svenska.

I allt högre grad ser vi krav på historiskt erkännande för gångna tiders oförrätter som del av upprättelse- och försoningsprocesser. Sådana krav kan komma från underordnade grupper, men reses inte sällan också från forskarhåll och blir del av en pågående diskussion om historiepraktikens etiska och politiska dimensioner. Vilket ansvar har historikern, inte bara gentemot det förflutna, utan också i relation till det nu i vilket hen verkar? Och hur förhåller sig detta ansvar till de historier genom vilka akademiska kunskapspraktiker bidragit till underordning och förtryck? Historia skrivs alltid av någon och någonstans ifrån. Tiden, platsen och historikerns position spelar roll för vilken historia som tar form, och vem som genom denna historia kan tala. Men historieskrivningens praktik är inte begränsad till den akademiska disciplinen. Historieskrivning sker också genom museer, hembygdsföreningar, populärvetenskap, konst och skönlitteratur, underhållningsbranschen och inte minst i de politiska diskurserna. Den som ägnar sig åt historia måste därför också förhålla sig till hur den egna praktiken relaterar till alla dessa berättelser om det förflutna, och på vilka sätt de ger mening åt nuet. I "Etik, politik och historikerns ansvar", som är den andra fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", samlas tolv forskare som på olika sätt förhåller sig till frågor om etiskt och politiskt ansvar i historieskrivning. Texterna behandlar allt från det akademiska historieämnets förändringar till historieskrivning bland revolutionära socialister, profetiska missionärer, människorättsaktivister och poeter. Frågor om historiebruk, mothistorier, våld, emancipation, historiska lärdomar och historieskrivandets gränser står i fokus. Volymen är redigerad av Patricia Lorenzoni, idéhistoriker verksam vid Linköpings universitet, och Ulla Manns, idéhistoriker och professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

Antologin "Tid för Europa. Gemenskap, minne, hopp" handlar om skilda sätt att föreställa sig och erfara tiden och hur dessa relaterar sig till politiska gemenskaper i Europa. I fokus står en tysk tradition som följs från Kant och upplysningens stora förhoppningarna fram till vår samtid, präglad av minnet av krig och förödelse, men också av apokalyptiska stämningar och ekonomiska kriser. Den tyska, filosofiska traditionen är i högsta grad relevant för det samtida Europa av flera skäl. Dels har den alltsedan Kants "Kritik av det rena förnuftet" ryckt in i den intellektuella diskussionens absoluta centrum och kommit att utöva ett dominerande inflytande, inte bara över det vi förstår som filosofi i snävare bemärkelse, utan även över angränsande akademiska discipliner, inom de offentliga debatterna och i formeringen av politiska rörelser. Tysklands enande kom också att innebära att den nya politiska enheten, det kejserliga Tyskland och sedan Weimartyskland, Tredje riket, och efterkrigstidens två tyska stater, intagit en central ställning i Europas historia och därmed också i den globala historien. Sedan den tyska återföreningen efter Berlinmurens fall har detta knappast förändrats; Tysklands roll i det samtida Europa förblir i många avseenden central. Men även det tyska tänkandet förblir aktuellt och gestalter som Kant, Hegel, Marx, Nietzsche och Heidegger utövar fortfarande en enorm dragningskraft på intellektuella och politiska rörelser över hela världen. "Tid för Europa. Gemenskap, minne, hopp" innehåller bidrag av Jon Wittrock, Rebecka Lettevall, Jayne Svenungsson, Anders Bartonek, Per Månson, Fredrika Spindler, Carl-Göran Heidegren, Marcia Sá Cavalcante Schuback, Hans Ruin och Victoria Fareld.

"Fareld nöjer sig inte med att kunnigt rekapitulera en aktuell debatt. Hon tar också ett filosofiskt steg längre än både Taylor och Honneth och föreslår en politisk filosofi byggd inte på identitetsskapande erkännande, utan på en djupare existentiell utsatthet. Och där hämtar hon inspirationen från Hegel själv." (Hans Ruin, Dagens Nyheter)1992 utkom tre böcker som präglat många debatter om rättvisa och jämlikhet sedan dess. De skrevs av Axel Honneth, Francis Fukuyama och Charles Taylor. Alla tre utgick från Hegels tes om att människan existerar inför sig själv endast genom att existera inför andra och ur denna tes utvecklade de vitt skilda filosofiska positioner. För Hegel är en lika användbar som obändig bundsförvant. Samtidigt som han låter oss tänka människans behov av att bli erkänd som den enskilda varelse hon är, visar han att det unika hos människan har sin förutsättning i att vara likadan, att i vissa avseenden vara detsamma som någon annan. Detta dilemma präglar varje filosofi om erkännande. I Att vara utom sig inom sig frågar sig Victoria Fareld om man kan bygga en politisk filosofi på människors beroenden och sårbarhet istället för på deras självständighet, socialitet eller förnuftskapacitet. I sin analys och omformulering av den politisk-filosofiska frågan om erkännande lyfter hon fram Hegels aktualitet och argumenterar, via en kritisk diskussion av främst Charles Taylors bruk av dennes tänkande, för en filosofi som utgår från människors utsatthet - en vidkännandets filosofi. Att vara utom sig inom sig är en omarbetad version av Farelds avhandling, som belönades med Per Nyströms pris av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetsakademien i Göteborg samt Sten Lindroths pris för framstående lärdomshistoriskt arbete. Victoria Fareld är idéhistoriker, verksam i Stockholm.