Weddig Runquist

Årligen tvångsomhändertas hundratals vuxna enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Hur motiverar socialsekreterarna att de har initierat sådan tvångsvård? Hur uppfattar klienterna själva tvångsomhändertagandet och förändras deras uppfattning över tid? Vilka insatser planeras och genomförs efter LVM-vården? Dessa frågor försöker Weddig Runquist besvara i denna bok som också utgör hans doktorsavhandling i socialt arbete. Författaren har för detta ändamål intervjuat ett 80-tal klienter och deras socialsekreterare. Författaren diskuterar också hur och om LVM kan legitimeras på kort respektive lång sikt.

När, hur och varför har det ansetts berättigat i Finland och Sverige att inskränka en vuxen individs politiska, civila eller sociala rättigheter pga. hans eller hennes konsumtion av alkohol/droger? Vad kan tvångsvården av missbrukare berätta om marginaliserade medborgares rättigheter och skyldigheter? Vilken har kommunens roll varit i utformandet av medborgarnas möjligheter att påverka sin egen livssituation? Detta är grundfrågorna i denna bok som tar avstamp i en historisk jämförelse mellan de sex städerna Kotka, Lahtis och Tavastehus samt Norrköping, Västerås och Växjö. Undersökningen spänner över mer än sex decennier. Den tar sin början i 1930-talets depression, studerar sedan andra världskrigets effekter på den lokala missbrukarvården, följt av efterkrigstiden då välfärdsstaten byggdes och etablerades, för att slutligen se på vilket sätt nyliberalismens era och 1990-talets krisår påverkade missbrukarvårdens kvalitet, innehåll och tillgänglighet med utgångspunkt i missbrukarnas sociala och civila rättigheter.