Wolfgang Ernst

"Wolfgang Ernst ger raka svar på frågan om vad digitaliseringen gör med arkiven." (Copyriot)"(E)n uppslagsrik essä om arkiv idag och igår, arkivet som metafor för allt mänskligt vetande och vilken roll arkivet (det faktiska och metaforiska) kommer att spela i framtiden." (Norrköpings Tidning)Alltsedan den moderna historiografin föddes har arkivet utgjort samhällets minne. Alltsedan Michel Foucault utmanade samma historiografi har arkivet omvänt betecknat det som inte låter sig nedtecknas. I Sorlet från arkiven konfronterar den tyske mediearkeologen Wolfgang Ernst dessa olika sätt att tänka arkivet med datalagringens rent tekniska villkor. Först när arkivteorin tar hänsyn till vad just lertavlor eller papper, celluloid eller elektroniska kretsar kan lagra kommer den att kunna förklara varför något alls låter sig minnas. Att detta i dag blivit uppenbart hänger samman med de digitala databasernas explosionsartade framväxt. Från att ha varit den trösterika platsen där historien hålls i minne har arkivet blivit den löftesrika källan till flödet av information och underhållning. Sorlet från arkiven är ett försök att i essäns form undersöka vilka konsekvenser denna förändring av arkivets materialitet får både för vad som låter sig arkiveras och för vår förståelse av detsamma. Samtidigt är essän ett inlägg i en vidare kulturanalytisk diskussion. I Michel Foucaults och Jacques Derridas efterföljd har arkivet förvandlats till en kulturteknisk universalmetafor för alla möjliga former av minne, vetande och hågkomst. I likhet med många hävdar Ernst att vi måste återvända till arkivet, men inte för att uppsöka den ursprungliga ort där historien återuppstår, utan för att analysera vetandets villkor. Till skillnad från andra som låtit sig inspireras av den franska, filosofiska läsningen av arkivet menar emellertid Ernst att det inte kan reduceras till en epistemologisk metafor. Tvärtom måste arkivets epistemologiska implikationer analyseras underifrån, utifrån dess lagringsmedier. Arkivet är inte bara den historiska horisont under vilket vetandet framträder, det är självt en historisk skapelse vars skiftande tekniker tillåtit olika former av vetande att uppstå. Wolfgang Ernst är professor i medieteori vid Humboldtuniversitetet i Berlin och författare till flera böcker om historiografi, arkiv och arkivteori.

Nach der Grundthese der Arbeit sind die Bestimmungen des BGB für den Besitz (§§ 854ff. BGB) bloß für den Besitzschutz angeordnet. Für Besitzwechsel bzw. Besitzerwerb, wie er für Übereignung, gutgläubigen Erwerb und Aneignung erforderlich ist, kommt es dagegen auf den Eigenbesitz an. Für die Zuordnung als Eigenbesitz ist ausschlaggebend, daß die Sache wie eine eigene in Anspruch genommen wird. Dabei ist es gleichgültig, ob man durch eigenen Sachumgang oder unter Überlassung an vertragliche oder statusabhängige Sachabnehmer die Sachbestimmung beansprucht. Deswegen ist der Tatbestand des Eigenbesitzes von dem für den Besitzschutz maßgeblichen tatsächlichen Gewaltverhältnis wesentlich verschieden; insbesondere entfällt die Gegensätzlichkeit von mittelbarem und unmittelbarem Besitz. Die höheren Besitzfiguren der brevi und longa manu traditio, der sog. Geheißerwerb, das Besitzkonstitut und die Übertragung mittelbaren Besitzes durch Anspruchsabtretung sind vom Tatbestand der räumlichen Beherrschung her nicht sachgerecht zu erfassen. Sie werden als Vorgänge des konsensualen Wechsels im Eigenbesitz systematisch entfaltet. Weil das BGB mit dem Tatbestand des Eigenbesitzes die gemeinrechtliche civilis possessio fortführt, handelt es sich darum, die in der Überlieferung namentlich von Savigny heraus gebildete Besitzlehre "kritisch zu überprüfen und nach Kräften weiterzuführen". In die Besitzlehre muß vor allem das antizipierte Besitzkonstitut eingefügt werden. Auch die Lehre von der Beendigung des mittelbaren Besitzes durch Untreue des Besitzmittlers ist weiterzuführen.