Ylva Gripfelt

Diktjaget i Ylva Gripfelts nya bok Man gråter har gjort slut med sin flickvän – ett faktum som hon nu lever i sviterna av. Hon dväljs, ångrar, ältar och åtrår. Hur ska hon kunna glömma leendet, brösten och det böljande håret? Har flickvännen redan glömt? Och vad innebär det egentligen att gå vidare? Ylva Gripfelt skriver rakt och precist fram den bråddjupa och samtidigt allmängiltiga stämning som uppstår kring ett uppbrott. I en blandning av naivistisk humor, svärta och självhat, och i ständig lek med utsagopositionen, skildras det vakuum som inträder när kärleken tar slut. Samtidigt blir uppbrottet till en skev spegel där jaget vänder sig inåt. Var relationen i själva verket ett misslyckat försök att älska sig själv? Man gråter är en lesbisk kärlekshistoria, en blodallvarlig språklek och en tragikomisk hyllning till det brustna hjärtat.

I Ylva Gripfelts debutdiktsamling rör sig en far och ett barn på en avskalad scen. Här finns ett hus, en gårdsplan, skogen och katten. Barnets blick styr läsarens perception: den signalerar oro, omsorgsbrist, underläge. Barnet iakttar, försöker förstå de vuxnas rörelser och tonfall: i varje enskild rad tycks den tryckta stämningen riskera att brisera i ett reellt våld. Det gudomliga tillståndet utforskar förhållandet mellan barn och förälder, makt och maktlöshet, språk och tystnad. Med ett subtilt och åter­hållet språk fångar Ylva Gripfelts dikt underlägsen­hetens konstitution – hur den känns, luktar, ljuder.