Ylva Waldemarson

Åren kring 1990 var en dramatisk tid. Muren föll och Sverige gick med i EU. Landet drogs in i en ekonomisk kris med ränta på 500 procent. Arbetslösheten steg från 2 till 12 procent och dramatiska nedskärningar i välfärdssystemet genomfördes. Samtidigt avreglerades välfärdsstaten. Nu beslutades om friskolereformer, avreglering av bankverksamhet, kommunikationer och teletrafik; TV-monopolet avskaffades och sjukvård och äldre­omsorg konkurrensutsattes. Var syftet att skapa ett systemskifte eller en nödvändig modernisering av den svenska modellen? För att hitta förändringarnas rötter och förstå deras genomslag måste tidsperspektiv vidgas. Antologin Det långa 1990-talet är skriven av forskare vid Samtidshistoriska institutet. Det är en bok som fördjupar analysen av ett viktigt skede i vår samtid.

En berättelse om 50 år av vägval, viljor och strategier under en omvälvande period för Sveriges största fackförbund. En ingående skildring av några men långt ifrån alla frågor som under perioden väckt känslor och vållat debatt. Alltifrån frågor om organisation och välfärdspolitiska ställningstagande till andra politiska dagsfrågor och om relationerna till andra LO-förbund och till socialdemokratiska partiet. Inte minst handlar det om kampen för anständiga arbetsvillkor och rättvisa löner. Boken är den ena av två forskarberättelser utgivna i anslutning till Kommunals 100-årsjubileum. Den andra är Välfärdssamhälets spegel skriven av Lars Ekdahl.

LO beslöt 1946 att tillsätta ett särskilt kvinnoråd. Mot bakgrund av LOs historia var beslutet unikt. Tanken på att de kvinnliga medlemmarna utgjorde en särskild grupp med särskilda intressen hade tidigare avvisats bestämt. Arbetarklassens män och kvinnor hade enligt LO gemensamma, klassbestämda intressen och skulle därför arbeta tillsammans. Vad fick det då för betydelse att LO frångick sin tidigare negativa inställning till kvinnliga säråtgärder? Vad innebar tillkomsten av ett kvinnoråd för organisationens kvinnliga medlemmar? Vilken betydelse fick det för LOs val av facklig politik? Det är dessa frågor som utgör kärnan i denna bok. Men kvinnorådets verksamhet väcker även frågor av en mer övergripande karaktär. Kvinnorådets historia aktualiserar också begrepp som klass och kön och deras inbördes förhållande. Dessutom ställs intressebegreppet på sin spets. I de fackliga sammanhangen kom kvinnorådet att utmana föreställningen om de könsneutrala genensamma klassintressena. Inom politiken och i de större kvinnoorganisatoriska sammanhangen var det däremot tanken på speciella och för alla kvinnor gemensamma intressen som kom att rådbråkas.

Statens kaka är liten men säker, brukade det heta. Det är knappast sant. Förr i tiden var den hyfsat tilltagen för dem som satt säkert på sina ordinarie jobb men liten och osäker för många andra, inte minst för kvinnorna. I den här boken har författarna gett sig ut på spaning efter den statliga anställning som flytt, efter den tid då ordinarie tjänster och fasta löneplaner var ideal att sträva efter. Det särpräglade för staten som arbetsgivare var inte så mycket byråkratin - den fanns i de stora företagen också. Men den statliga arbetsgivarpolitiken var politisk, riksdag och regering hade länge ett stort och direkt inflytande över de anställdas löner och anställningsvillkor, och staten hade alldeles speciella krav på sina ordinarie anställda. I utbyte mot trygghet i anställningen var de tvungna att lyda order och de förvägrades rätten att förhandla, sluta avtal och strejka. Det hindrade inte de anställda vid myndigheter som SJ, Posten och Televerket att sluta sig samman i fackföreningar och kämpa för bättre villkor. Skillnaderna mellan olika verk och myndigheter var rätt stora. De fackliga organisationerna ställdes därför inför olika slags utmaningar och de valde olika slags strategier för att möta dem. Den statliga arbetsgivaren utsatte sina kvinnliga anställda för negativ särbehandling. Kvinnor utestängdes länge från många statliga tjänster. När de sedan togs in i större skala berodde det bland annat på att staten kunde spara pengar genom att betala dem betydligt lägre löner än männen. För kvinnor gällde inte vi-i-verket-andan och deras liv och arbete påverkades i hög grad av riksdagsmännens uppfattningar om vad kvinnorna borde göra och vad deras arbete var värt.