Makten över företaget : ägaren eller den verkställande direktören? – hinnat ja saatavuus

Makten över företagen flyttade från ägare till den verkställande direktören under senare delen av 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Att detta hände har intresserat ekonomihistoriker och det anses bero på att organisationernas alltmer komplexa karaktär krävde en högre kompetens i ledningen. Närmare kunskaper med exempel om detta förhållande saknas dock, vilket sannolikt beror på bristen på relevant källmaterial, då dokument från maktstrider på hög nivå sällan har bevarats i företagens arkiv. Denna bok utgör ett undantag tack vare just sådana bevarade dokument, och författaren har kunnat granska förhållandet mellan ägarmakt och direktörsmakt i två större industriföretag: SKF och AB Bofors, exemplifierat utifrån Sven Wingquists ställning som chef i olika roller i företagen under åren 1907-1936. Martin Fritz har fått tillgång till Bofors stora arkiv i Karlskoga och på detta sätt kunnat fördjupa kunskapen om bolagets problem och relationer, såsom samarbetet med den tyska firman Fried. Krupp och om Krupps delägarskap i Bofors, vilket under 1930-talet blev besvärande för den svenska regeringen. Sven Wingquist förde täta diskussioner med dåvarande statsministern Per Albin Hansson om en övergång av Krupps aktier till svenska ägare. I denna bok framgår hur viktigt det är att arbeta med klara, tydliga regler för att få ett företag att fungera. Under en period i SKF arbetade Wingquist som jourhavande styrelseledamot ett slags mellanting mellan direktörs- och styrelsemakt, där åsikterna mellan honom och ägaren gick isär. Wingquists synpunkter och förslag på SKF:s ledning var inte förenliga med ägarens uppfattning om företagets styrning. Missämja uppstod. SKF:s ägare Axel Carlander upplevde Wingquist som problematisk som direktör och nära samarbetspartner. Wingquist var dock ytterst viktig som symbolfigur för SKF. Hans prestige som tekniskt snille och skapare av SKF gjorde honom svår att undvara.