August Strindberg

"Mitt mest älskade drama" kallade Strindberg i ett brev 1907 Ett drömspel. Denna pjäs med sin fantasirikedom, sin humor och sitt vemod har också blivit mycket älskad av teaterpublik och läsare både i Sverige och utlandet. Den skrevs 1901 och fick sin urpremiär på Svenska teatern i Stockholm 1907 med Harriet Bosse, Strindbergs tredje hustru, i rollen som Indras dotter. I flödet av drömlika scener skymtar motiv både från sekelskiftets Stockholm och badorten Furusund i skärgården. Med sin djärva irrationalism, sina abrupta kast mellan krasst och högtidligt, sina geniala infall kring ett drömmens trollslott, har skådespelet tvingat scenens folk att tänka i nya banor och blivit en klassiker inom världsdramatiken.

Sven Söderman kallade i en recension Strindbergs skådespel om drottning Kristina (1901) "ett slyngelaktigt, okunnigt och okonstnärligt verk". Sedan har pjäsen blivit en av våra mest spelade i den historiska genren. Huvudrollen med dess skiftningar har varit ett virtuosnummer för framstående karaktärsskådespelerskor som Harriet Bosse (vilken dessutom bidrog genom att stå modell), Inga Tidblad, Karin Kavli och Gunn Wållgren. Men stycket är provocerande: bakom det historiskt välbekanta och högaktningsfullt profilerade har Strindberg sökt fånga det kvinnligt nyckfulla, förledande och farliga, de komplikationer i Kristinas karaktär som kom att forma hennes öde. Gustav III (1902) är ett av Strindbergs skickligast komponerade skådespel, fyllt av överraskningar. Kungen tecknas som mästerintrigören i ett intrigernas Sverige, den överlägsne skådespelaren på landets tron. Men över hans tillvaro faller djupa skuggor: mordhot, förräderi, skvaller om hans sexuella egenart och hans sons börd, ensamhet mitt i hovvimlet.

Våren 1904 utkom romanen Götiska Rummen, av Strindberg och förlaget lanserad som "fortsättning på Röda Rummet". De unga bohemerna från genombrottsromanen återkommer här som medelålders män i staten. Händelseförloppet utspelas under 1890-talet, och de fiktiva personernas släktöden synkroniseras med faktiska episoder ur den stockholmska verkligheten. Intrigens betydelse är mer nedtonad än i Strindbergs tidigare romaner, medan desto större utrymme ägnas essäistiska utvikningar eller meningsutbyten kring tidens aktualiteter som unionskrisen, emigrationen, kvinnoemancipationen, Dreyfusaffären och den stora Stockholmsutställningen 1897. Romanens första utgåva motsvarade inte i alla avseenden Strindbergs intentioner, eftersom påtryckningar från förlaget ledde till att han mot sin önskan nödgades utmönstra "opassande ord". I de fall då texten varit föremål för censur eller självcensur återställs i Samlade Verk originalmanuskriptets ursprungliga formuleringar. Romanen är här försedd med en utförlig kommentar som bl.a. identifierar verklighetsmodellerna.

The Red Room (Swedish: Roda rummet) is a Swedish novel by August Strindberg that was first published in 1879. A satire of Stockholm society, it has frequently been described as the first modern Swedish novel.

De båda novellsamlingarna Giftas I och II utgör Strindbergs mest uppmärksammade inlägg i kvinnofrågan. Här finns berättelser som hör till det allra bästa han skrivit. Novellerna i den första delen predikar den sexuella - och den äktenskapliga - kärlekens evangelium på ett friskt och muntert vardagsspråk; tonen var så utmanande att boken åtalades. I den andra delen, som skrevs efter tryckfrihetsprocessen, är tonen bittrare och allvarligare. Nu riktas angreppen inte bara mot kvinnorörelsen utan mot "kvinnan" i största allmänhet. Båda böckerna grep djupt in i 1880-talets häftiga debatt om förhållandet mellan könen. I kraft av sin konstnärliga originalitet hör de alltjämt till Strindbergs mest lästa verk.

Dödsdansen - i synnerhet den första delen - är ett av de stora mästerverken i Strindbergs dramatiska produktion och kombinerar på ett utomordentligt suggestivt sätt det tidigare naturalistiska dramats maktkampsmotiv och koncentration i tid och rum med de nya inslag som är en följd av den omvälvande Inferno-upplevelsen: verklighetsupplösningen, det religiösa skuld- och försoningstemat, insikten om att skeendet i sista hand regisserats av "makterna". När dramat kom ut i bokform hösten 1901, utdömdes det av flera ledande kritiker. Oscar Levertin, som totalt saknade förståelse för Strindbergs sena, nyskapande dramatik, talade i en beryktad anmälan om "en plump, långsam och tråkig träskodans, som icke kan gripa eller fängsla". Hans omdöme har eftertryckligt dementerats av eftervärlden. Ett internationellt genombrott kom med Max Reinhardts berömda uppsättning i Berlin 1912, och alltsedan dess har Dödsdansen hört till Strindbergs flitigast spelade stycken på scener världen runt.

Volymen innehåller en handfull lärdomshistoriska studier över Sveriges förbindelser med de romanska kulturerna - Frankrike, Spanien-Portugal och Rom-Italien - under olika perioder. Med dessa studier, tillkomna under åren 1887-1890, ville Strindberg göra sig ett namn i den vetenskapliga världen i både Sverige och utlandet. Den svensk-romanska triptyk som han tycks ha siktat till blev emellertid aldrig komplett. De studier som handlar om Sveriges relationer till Frankrike och till Spanien-Portugal publicerades både på svenska och franska, medan den om Sverige och Rom-Italien blott blev ett längre fragment. Samtliga versioner på svenska och franska trycks här för första gången tillsammans. Strindberg framträder i dessa studier med anspråk på att vara en lärd kulturkomparatist. Han ger breda exposéer, gör djärva kombinationer, och döljer ingalunda sina ideologiska preferenser. Studierna om de svensk-franska relationerna kan uppfattas som ett indirekt angrepp på Tyskland; men framför allt är de en hyllning till Frankrike, som enligt Strindberg haft avgörande betydelse för den svenska nationen i allmänhet och den svenska kulturen i synnerhet. Volymen är försedd med omfattande ord- och sakkommentarer; här avtrycks och kommenteras dessutom Strindbergs Meritförteckning från 1889, en sammanställning av bl.a. hans vetenskapliga arbeten.

Novellsamlingen Utopier i verkligheten som utkom 1885 intar på flera sätt en särställning i Strindbergs produktion. De fyra novellerna - Nybyggnad, Återfall, Över molnen och Samvetskval - är mer internationellt orienterade än så gott som allt annat i hans skönlitterära författarskap och innehåller de klaraste bekännelser till socialismen som han gav skönlitterär form. Därutöver gestaltar de mycket av den kvinno- och äktenskapsproblematik som han samtidigt uttryckte i Giftas. Åtskilligt är frukten av intensiva studier i den dåtida samhällsorienterade litteraturen, även om mycket finns föregripet i hans eget tidigare samhällskritiska författarskap. I novellerna förenas den strindbergska revolutionismen - med dess förbryllande blandning av liberala frihetsidéer, rousseauansk naturdyrkan, revolutionär nedrivningslust och socialistisk utopism - med intryck från en upprorsrörelse på modet vid denna tid, anarkismen i rysk tappning. Men novellerna innehåller också mycket annat: grandiosa skildringar av trakten kring Genèvesjön, inte minst alplandskapet, djuplodande porträtt av människor i exil - ibland med tydligt självbiografiska inslag - och i Samvetskval, av många betraktad som en av Strindbergs bästa noveller överhuvudtaget, en gripande framställning av individens möte med kriget, vilken formar sig till en engagerad fredspredikan.

I skådespelet Kamraterna (1888) tecknar Strindberg problematiken i ett konstnärsäktenskap på 1880-talet. Kvinnosaksdebatten från Giftas-novellerna får en ny belysning. Vad händer till exempel om hustrun har framgång som målarinna medan mannen refuseras? De flesta av samtidens argument för och mot jämställdhet mellan könen vädras i en snärtig dialog som än idag har bevarat sin slagkraft. Marodörer (1886) är samma skådespel i en äldre version, fränare, ilsknare, mer diskuterande och försedd med en inledningsakt som i Kamraterna blev bortopererad. Den unge författaren Axel Lundegård fick av Strindberg den grannlaga uppgiften att söka mildra intrycket av pjäsen. Hans ändringsförslag som bidrog till styckets slutversion, Kamraterna, finns bevarade och kommenteras i denna utgåva av Samlade Verk.

Av de nio enaktarna i denna volym tillhör flera Strindbergs såväl i Sverige som utomlands mest spelade pjäser. Den starkare koncentrerar till en kvart en svartsjukeuppgörelse mellan två skådespelerskor. Paria är en intellektuell kraftmätning mellan en dråpare och en växelförfalskare. Samum ger en skräckvision från ett ökenkrig mellan araber och fransmän. I Debet och kredit överfalls en berömd forskningsresande av fordringsägare, när han kommer hem. Första varningen handlar om en erotisk triangel med en femtonårings yrvakna kärlek till en gift man. Inför döden beskriver en konkursmässig pensionatsägares desperata försök att trygga sina döttrars framtid. I Moderskärlek konfronteras en dotter med moderns komprometterande förflutna. Leka med elden, Strindbergs mest spelade komedi, skildrar eldfängd erotik i badortsmiljö, medan Bandet visar en skilsmässorättegång med tragiska förtecken.

Strindberg var endast 37 år gammal när han fann tiden mogen att upprätta ett bokslut över sitt liv. De två första delarna av Tjänstekvinnans son skrevs i en rykande fart på våren och försommaren 1886 och skildrar tiden från den första barndomen fram till år 1872, då han slutgiltigt övergav universitetsstudierna i Uppsala för att återvända till Stockholm "och bli litteratör, samt möjligen författare, om hans kallelse befanns vara grundad". Sin rangplats i svensk litteratur försvarar Tjänstekvinnans son i många skilda avseenden. Strindberg ger här en rik belysning av det svenska samhällets utveckling efter 1800-talets mitt. Han målar i klara och friska färger det samtida Stockholm och dess lantliga omgivningar, och han porträtterar sig själv och människorna i sin omgivning med utsökt psykologisk nyanseringsförmåga - men också med skoningslös skärpa. I denna utgåva har medtagits de avsnitt i manuskriptet som ströks av censurhänsyn på förlagets begäran i förstaupplagan. Volymen har försetts med en omfattande kommentar av bl.a. personhistorisk och topografisk art, en karta över det samtida Stockholm och ett rikt illustrationsmaterial.

En dåres försvarstal, som Strindberg författade på franska 1887-88 när äktenskapet med Siri von Essen råkat in i en svår kris, är en av de stora kärleksromanerna i svensk litteratur. Den är på en och samma gång en hänsynslös och hatisk uppgörelse med hustrun och en avancerad naturalistisk, psykologisk roman, som har släktskap med klassisk fransk romankonst. Romanen, som vållade skandal i Sverige trots att Strindberg aldrig gav ut den på svenska, har blivit mycket olika bedömd. Den har utnämnts till "den hemskaste bok som Strindberg och följaktligen någon svensk författare någonsin skrivit" men också till "en av de märkvärdigaste romanerna i den nyare europeiska litteraturen". Romanen framträder i volymen dels i Strindbergs ursprungliga franska text enligt originalmanuskriptet som återfanns 1973 i Oslo, dels i Hans Levanders översättning till svenska från 1976. I kommentaren redogörs utförligt för den biografiska bakgrunden och tillkomsten samt omständigheterna kring de olika upplagor som utgavs under Strindbergs livstid; särskild uppmärksamhet ägnas de svenska piratupplagor som Strindberg protesterade mot och det tryckfrihetsmål som den första tyska upplagan föranledde i Berlin 1893.

"En ny högre utvecklingsform av skönlitteratur" kallade Strindberg de psykologiska skisser och berättelser som han skrev 1887 och gav det gemensamma namnet Vivisektioner. Beteckningen motiveras av att det i flera fall rör sig om närgångna porträtt efter levande modell. I Samlade Verk återges nu för första gången två av vivisektionerna, Hallucinationer och Själamord, med Strindbergs egen text enligt de bevarade manuskripten; även den långa berättelsen Genvägar framträder här i en grundligt reviderad version. Blomstermålningar och djurstycken tillkom i Danmark hösten 1888 och mottogs - i motsats till det något tidigare fullbordade dramat Fröken Julie - med nästan odelat beröm av den samtida kritiken. Sentida läsare kan bara instämma: Strindberg visar här sitt mästerskap också i det lilla formatet, i en prosa fylld av doft, färger och behag. Med Skildringar av naturen träder Strindberg i sin beundrade mästare Linnés fotspår. Dessa verk uppfattades då de publicerades vid mitten av 1890-talet som en nationell manifestation och en parallell till det samtida friluftsmåleriet. Berättelsen Silverträsket, tryckt 1898, har påtagligt självbiografiska inslag och speglar i sin ångestladdade upplevelse av isolering och förtvivlad saknad efter barnen samma livsstämning som romanen I havsbandet från 1890.

Berättelserna i Skärkarlsliv skrev Strindberg 1888 för att "förfriska" sig under en bekymmersam och svår tid. Innehållet växlar från humoristiska folklivsbilder till mörka brottmålshistorier och boken inleds med en beskrivning av Stockholms skärgård som väckte stark beundran. Vidare ingår den långa berättelsen om den romantiske klockaren på Rånö som av en eminent Strindbergskännare kallats "en av Strindbergs mest fascinerande skapelser, i sitt format hans främsta episka verk". Den är en sällsam förening av komiska intermezzon, musikalisk fantasi och mänskligt allvar. Den imponerande skildringen av orgeln i Jakobs kyrka har blivit klassisk.

"Dunderboken, i ny stor renässansstil": så beskrev Strindberg I havsbandet då han sände in manuskriptet till förläggaren. Boken kom ut 1890. Huvudpersonen, kring vilket allt kretsar, är fiskeriintendenten Axel Borg, en övermänniska och tragisk hjälte med många drag av Strindberg själv. Romanen skildrar både hans triumfer och hans slutliga psykiska sönderfall och död i den skärgård, som Strindberg älskade mest av allt. Den äregirige och maktlystne Axel Borg går under i sin isolering bland kustbefolkningen, utan att kunna göra klart för sig om han är förföljaren eller den förföljde.

Folkkomedin Hemsöborna (1889), en dramatisering av romanen, och sagospelet Himmelrikets nycklar (1891) tillkom under pressande yttre omständigheter, som påverkade utformningen. Båda pjäserna rymmer fängslande enskildheter samtidigt som de i sin tillkomstprocess belyser skapandets problematik hos ett dramatiskt geni. Hemsöborna bjuder enligt en kritiker "naturliga och kraftiga, stundom humoristiska, ljust färglagda tavlor ur livet i Stockholms skärgård", medan Himmelrikets nycklar enligt en annan kritiker kan karakteriseras som "besynnerlig, men genial", en fantasifull blandning av sagospel, samtidssatir och desillusionerad sökarkamp.

Strindberg är även en betydande lyriker. Med Dikter på vers och prosa (1883) och Sömngångarnätter på vakna dagar (1884) åstadkom han en slagkraftig, både formellt och innehållsligt radikal lyrik som utmanade anhängarna av den idealistiska poesin. Dikter innehåller skarpa och roliga satirer med häftiga personangrepp men också mjuka kärleks- och skärgårdsdikter och en del ungdomsdikter. Den provokativt vardagliga vokabulären och den medvetet knaggliga eller fria versen i samlingen innebar att Strindberg gjorde en banbrytande insats. I diktcykeln Sömngångarnätter skapade han en stor, personligt hållen tankedikt som tillhör de verkligt centrala Strindbergstexterna. Dikter som Lokes Smädelser, Esplanadsystemet, Lördagskväll - alla i Dikter på vers och prosa - inledningsdikten till Sömngångarnätter ("Vid avenue de Neuilly") och delar av "nätterna" tillhör sedan länge den svenska lyrikens klassiker. Denna volym av Samlade Verk innehåller förutom de båda diktsamlingarna också "Strödda dikter" från perioden 1869-91 och "Övriga dikter m.m.". Dikterna i volymen kommenteras utförligt både i essäer och ordförklaringar.

De tio berättelser med motiv ur svensk historia från Erik XIV:s till Gustav III:s tid som samlats i denna volym tillkom under åren 1883-1904. Med lysande stilkonst, realistisk detaljrikedom och psykologisk inlevelse återger Strindberg här såväl det enkla folkets vardagstillvaro som politiska intriger och hovliv. Den uppsluppna samhällssatiren i De lycksaliges ö, skildringen av ett tragiskt kvinnoöde i häxprocessernas tidevarv i En häxa, den spännande berättelsen om magister Törners och "tattarens" kamp på liv och död i Tschandala, de provocerande porträtten av Karl XII (Vid likvakan i Tistedalen), Fredrik I (Stråmannen) och Gustav III (En kunglig resolution) hör alla till höjdpunkterna i modern svensk prosa.