Christian Ekvall

Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta i nyöversättning och med efterord av Christian Ekvall. Mörkrets hjärta är en av världslitteraturens mest lästa och beundrade romaner, en evig modern klassiker. Decennium efter decennium känns den lika smärtsamt aktuell. Berättelsen är till synes enkel, det handlar om Charlie Marlow som reser uppför Kongofloden för att försöka finna den beryktade herr Kurtz. Om Kurtz sägs att han och hans mannar levererar mer elfenben än någon annan, i övrigt är allt som har med denne mystiske man att göra höljt i dunkel. Tills Marlow lyfter slöja efter slöja... ”Inte minsta lilla ljud hördes. Man såg sig häpet omkring och undrade om man var döv, sedan kom plötsligt natten och gjorde en blind dessutom. Vid tretiden på morgonen hoppade en stor fisk och åstadkom ett plask som fick mig att sätta mig upp lika snabbt som om en kanon hade avfyrats. När solen gick upp kom en vit dimma, mycket varm och klibbig och mer förblindande än natten. Den varken skingrades eller drev utan låg bara där överallt omkring oss som om den hade antagit fast form. Vid åtta eller nio lyfte den som en persienn.” Romanen om Marlows makliga färd uppför Kongo­floden allt djupare in i mörkrets hjärta känns lika sann ända in på skinnet som den är galen och absurd. Kurtz blir representanten för det oändliga vita övervåldet och allas ofrånkomliga självförbränning, ”Jag väntade på att vildmarken skulle brista ut i gapskratt som fick fixstjärnorna att skaka i sina fästen. Allting tillhörde honom, men det var inte viktigt.” Joseph Conrad (1857–1924) föddes i en ukrainsk provins i Polen av polska föräldrar. Efter att ha arbetat som sjökapten debuterade han som författare vid 38 års ålder, inte på sitt modersmål utan på engelska. Han blev en av den engelskspråkiga litteraturens stora. Mörkrets hjärta är ett av hans viktigaste verk. Boken har filmatiserats fyra gånger, den mest kända versionen är Francis Ford Coppolas Apokalypse Now från 1979 som flyttat handlingen från Kongo till Vietnam och Kambodja. Inspelningen blev av olika skäl kaotisk och präglades av samma kaos och storhetsvansinne som skulle skildras och filmen fångar på kornet den groteska ironi som genomsyrar romanen.

Maya Angelous självbiografiska bok Brev till min dotter. Medborgarrättskämpe, författare, sångerska, dansare - många beteckningar kan sättas på Maya Angelou, som dock är mest känd som författare, bland annat till genombrottsromanen Jag vet varför burfågeln sjunger. Nu kommer - för första gången på svenska - hennes bok Brev till min dotter (som kunde haft undertiteln "...om jag hade någon" eftersom Angelou bara fick ett barn och det var en son). Angelou berättar helt öppet om tuffa, bittra förhållanden under sin uppväxt. Hon våldtas och misshandlas men lyckas både klara livhanken och behålla självrespekten. När hon som sextonåring har sex första gången, inte med en pojkvän utan bara av nyfikenhet med en pojke hon råkat på, blir hon med barn och föder sin son, som glädjande nog välkomnas till livet av både henne och hennes kärleksfulla anhöriga. Angelou utstrålar en vibrerande energi i livets alla skeden, hon är imponerande ihärdig. Hon möter på mäktigt motstånd för att hon är kvinna och svart och av enkelt ursprung men har en förmåga att aldrig ge sig utan istället systematiskt ta sig igenom alla svårigheter. Sensmoralen i denna kloka bok är att man bör vara vaksam på sina egna fördomar, vilket Angelou illustrerar med exempel från sitt eget liv - hon förmedlar en rad generande missbedömningar som hon själv gjort sig skyldig till. Hon tror att det är kackerlackor i de fattiga marockanernas kaffe, men inser att de bjudit henne på dyrbara russin. Hon smutsar ner en middagsduk i Senegal i tron att det är en matta som gästerna inte anses fina nog att beträda. Hon skrämmer upp en servitris i North Carolina när hon fått vänta för länge på sin frukost, men upptäcker att det inte alls beror på hennes hudfärg som hon förmodat utan på att kocken har slut på majsgryn. Den övergripande lärdomen är att man inte ska tro att man vet allt, även om författarens pondus ibland kan låta påskina att hon gör det. Detta är en bok som stannar i minnet. Den handlar om livets största glädjeämnen och bittraste besvikelser och om att kunna stå upp för sin sak. Maya Angelous bok Brev till min dotter i översättning och med efterord av Christian Ekvall. ISBN 978-91-7742-588-5. Högkvalitetspapper, sydda ark, mjuka pärmar med flikar, 144 sidor.

George Orwells roman Nere för räkning i Paris och London, i nyöversättning av Christian Ekvall som också skrivit efterordet. Av Orwells stora produktion av romaner, essäer och reportage har tre böcker blivit moderna klassiker. Förutom 1984 och Djurens gård är det Nere för räkning i Paris och London, som Bakhåll har glädjen att publicera i nyöversättning. Det här är Orwells debutbok, den är starkt självbiografisk och handlar om hans slitsamma tid som diversearbetare och utfattig i tjugofemårsåldern och några år framåt. Han jobbar bland annat som diskare på ett lyxhotell i Paris. Hotellet är lyxigt för gästerna, salongerna och rummen är överdådiga, men för personalen i källarregionerna där maten lagas råder en annan verklighet. Stressigt arbete fjorton timmar om dagen i trånga stekheta lokaler med chefer som hela tiden skriker att tempot måste öka, öka. Slående är inte bara stressen utan också smutsen, svetten, slarvandet och fuskandet bakom kulisserna. Det mesta som serveras är i själva verket fejk, maten ser vacker ut men allt är bara ett sken. Orwell berättar med en oerhörd närvaro, med blick för människorna, situationerna, motsättningarna, miljöerna och med den sortens dråpliga galghumor som uppstår i hans förtvivlan över att det hårda tröstlösa slitet håller på att knäcka honom totalt. Mot slutet av 1929 lyckas han ta sig ur helvetet i Paris, men strax har han istället hamnat i fattigdom i London. Under två år kämpar han för att klara livhanken som arbetslös lodis i den engelska huvudstaden med förorter. Han måste ständigt vara på vandring eftersom lösdriverilagen inte tillåter övernattning på samma ställe två nätter i rad. Den hemlöse måste alltså hela tiden dra vidare eftersom polisen kör bort honom var han än lägger sig att vila eller sova. Vad som finns är härbärgen och ungkarlshotell som myllrar av kackerlackor och vägglöss och sängar med lakan bruna av smuts och utskänkning av vedervärdig näringsfattig mat. Det som gör boken till en litterär klassiker och en stor upplevelse att läsa är Orwells sätt att hantera det han skriver om. Den självupplevda situationen stöpt i återhållen skarp prosa där varje ord är övervägt och tillslipat, där miljöerna och händelserna målas upp med gnistrande skärpa. Idag frågar vi oss varför vårt samhälle fortfarande har kvar så stora orättvisor. Varför är den hårdast utsatta delen av befolkningen fortfarande precis lika oempatiskt behandlad, nu som då? George Orwells roman Nere för räkning i Paris och London. Översättning och efterord av Christian Ekvall. ISBN 978-91-7742-595-3. Högkvalitetspapper, sydda ark, mjuka pärmar med flikar, 256 sidor.

Jack Londons mästerverk den självbiografiska reportageromanen Avgrundens folk i nyöversättning och med efterord av Christian Ekvall. Jack London var ung som författare - tjugosex år - när han bestämde sig för att skriva en bok om East End, Londons fattigaste stadsdel. För att kunna göra ett inträngande reportage levde han under tre månader som utfattig, sov på härbärgen eller drog omkring på gatorna hela natten, köade för soppa och bröd och lärde känna det utarmade folket. "Avgrundens folk" var den stora del av Londons befolkning som kämpade för att inte gå under av kyla och svält mitt i det förmögna brittiska imperiets huvudstad. Boken kom ut året därpå, 1903, och har blivit en milstolpe för den journalistiska prosan - en av de första rapportböckerna, ett av de första exemplen på wallraffande. Han anländer till London och får tag i ett rum i området Whitechapel, där Jack Uppskäraren (omnämnd som flyktigast i boken) har härjat fjorton år tidigare. Kröningen av Edvard VII ska bli den första på sextiofyra år och en av de mest storslagna någonsin. Därför, tycks författaren redan ana, kommer den att bli den perfekta symbolen för ett land som bryr sig mer om det yttre skenet och sin ställning i världen än om människorna. När den beskrivs i all sin pompa och ståt, jämsides med skildringen av ett svältande folk, får den överheten att framstå inte bara som förljugen, utan rent av löjlig. Allt han vill är att komma därifrån. "Jag har hört talas om Guds land, men det här är landet som Gud glömt bort att han glömt bort... Jag tror att jag skulle dö om jag var tvungen att bo två år i Londons East End." Det system som råder för avgrundens folk i London 1902 är det som vi idag kallar gig-ekonomi. Anställningarna är tillfälliga och lönen utbetalas för det konkreta arbete som utförs, utan anställningstrygghet, utan ekonomiskt/socialt skyddsnät. De tillverkar t ex tändsticksaskar och får själva hålla med lim, de plockar humle och får betalt per tunna. Månadens samlade inkomster räcker inte till mer än usel näringsfattig mat och till en sovplats i en överbefolkad hyreskasern. Att bli sjuk är att bli pank och bostadslös. Jack London (1876-1916) kom från enkla omständigheter i Kalifornien och fick kämpa sig fram till skolgång och bildning. Under sitt blott fyrtioåriga liv författade han närmare femtio romaner och novellsamlingar. Han var också undersökande journalist, krigskorrespondent och politiskt aktiv socialist. För eftervärlden är han främst känd för äventyrsromanen Skriet från vildmarken (The Call of the Wild) och för denna bok, Avgrundens folk (The People of the Abyss). Avgrundens folk av Jack London. Nyöversättning och efterord Christian Ekvall. ISBN 978-91-7742-565-6. Högkvalitetspapper, sydda ark, klotband (=hårda pärmar med tygrygg). 224 sidor.

Ernest Hemingway i absolut högform med novellsamlingen De obesegrade. Nyöversättningen är av Andreas Vesterlund, efterordet av Christian Ekvall. Boken innehåller tio utvalda mästerverksnoveller ur Hemingways stora produktion. Flera av berättelserna ger exempel på den berömda "isbergstekniken", dvs Hemingways sätt att berätta skenbart enkelt och åtstramat och ändå få läsaren att uppleva de djupa känslor och innebörder som ligger dolda under ytan. Här finns till exempel de berömda novellerna "Katt i regnet" och "Berg som vita elefanter" - båda väldigt raka och rena i berättandet, på samma gång mycket stämningsfulla och täta. Laddade med mening. Båda skrivna under 1920-talet när Hemingway ofta reste i Europa med sin första hustru Hadley Richardson och senare med sin andra hustru Pauline Pfeiffer. Båda novellerna handlar om äkta par med begynnande kärleksbekymmer, begynnande gnissel i samvaron. I "Katt i regnet" är paret på ett hotell i ett regnigt Norditalien. Kvinnan ser från fönstret en liten katt som sökt skydd från regnet under ett kafébord. Mannen ligger lojt i sängen och läser en bok. Kvinnan får infallet att försöka få tag i katten, hon vill ha den hos sig på hotellrummet, men det visar sig vara lättare sagt än gjort och diskussionen med maken snarare komplicerar än underlättar. I "Berg som vita elefanter" befinner sig paret i Spanien, på en station. De väntar på tåget och tar en drink på ett utekafé när kvinnan noterar att den vita bergskedja som syns i horisonten liknar elefanter på rad. Mannen vill tala om något annat, något enligt honom mycket viktigare. Båda dessa noveller inbjuder till djuptolkning - vilket Ekvall redogör för i sitt efterord - och det visar att Hemingways beryktade isbergsteknik verkligen fungerar. Här finns också novellen "De obesegrade" om tjurfäktaren som tacklat av och gör allt för att komma tillbaka. Och den berömda novellen "Femtitusen" om boxaren som måste gå en sista match och lockas att i hemlighet satsa pengar på sig själv som förlorare. I flera av novellerna skymtar papparollens komplikationer. Hemingway tyckte om att bli kallad Papa men hade det inte lätt med sin egen far och inte heller med sina tre söner. Prestationskraven var stora, machorollen krävande, ömhetsbetygelserna hämmade. I novellen "Jag antar att allting påminner om nånting" konfronteras huvudpersonen, alltså Hemingways alter ego, med att hans son har vunnit en novelltävling med en berättelse han plagierat ur en bok. Följande noveller ingår: "Katt i regnet", "Berg som vita elefanter", "De obesegrade", "Femtitusen", "Sovvagnskonduktören", "Ett snyggt ställe med bra belysning", "Kvällen före striden", "Ingen dör någonsin", "Jag antar att allting påminner om nånting" och "Goda nyheter från fastlandet". Ernest Hemingways novellsamling De obesegrade. Nyöversättning av Andreas Vesterlund. Efterord Christian Ekvall. ISBN 978-91-7742-497-0. Högkvalitetspapper, sydda ark, klotband. 192 sidor.

Ernest Hemingways rättframma självutlämnande kärleksroman Edens lustgård i nyöversättning och med efterord av Christian Ekvall. En annorlunda kärleksroman som både provocerar invanda könsroller och utmanar den offentliga bilden av machomannen Hemingway. I denna bok som han skrev mot slutet av sitt liv gör Hemingway till sist allvar av den erotiska fantasi som följt honom under hela hans författarskap: fantasin om mannen och kvinnan vars respektive könsidentiteter byts ut, grumlas och upplöses. Det nygifta paret David – som är författare och har många drag gemensamma med Hemingway själv – och Catherine lever ett behagfullt liv med sol och bad på franska rivieran när de lär känna Marita, som strax blir sexuellt involverad med dem båda. Marita är "tjej och kille på samma gång", och samtidigt, menar Catherine, är hon den enda av dem som är "kvinna på riktigt". I Catherine finns drag från många av kvinnorna i Hemingways liv. Fixeringen vid att anlägga likadana frisyrer var ett projekt som Hemingway drev med både första frun Hadley Richardson vintern 1922–23 och med andra hustrun Pauline Pfeiffer under deras smekmånad i Le Grau-du-Roi 1927. Pauline hade en radikalt kort frisyr, som hon med tiden även blonderade, och paret gick gärna klädda i likadana randiga seglartröjor och shorts eller alldeles nakna på stränderna i en manisk jakt på mörkare solbränna, måna om att bli lika varandra. Och likheter finns även till fjärde hustrun Mary Welsh. Mycket tyder på att det var först med henne som Hemingway upplevde den sortens genusomkastande sänglekar som förekommer i denna roman. Catherine påminner också om F Scott Fitzgeralds hustru Zelda, så som Hemingway skildrade henne i En fest för livet: en alkoholiserad, nyckfull, manipulativ och på gränsen till vansinnig kvinna som är så avundsjuk och svartsjuk på sin makes arbete att hon gör allt för att sabotera det. Edens lustgård är inte en roman om sådant som de flesta läsare förknippar med Hemingway. Boken handlar inte om den typiska karlakarlens åtaganden, inte om att befinna sig i granatregnet på slagfältet eller idka storviltsjakt eller djuphavsfiske eller andra typiska hårdföra verksamheter. Här handlar det istället om att hitta sig själv och sin rätta plats i det mångfasetterade sexuella rollspelet. Det är tveklöst Hemingways mest finstämda och känsliga roman. Ett annorlunda verk i den store Nobelpristagarens rika fatabur.

Ernest Hemingways roman Över floden in bland träden (Across The River And Into The Trees) i nyöversättning av Andreas Vesterlund och med efterord av Christian Ekvall. Här kommer den kanske mest gripande av Hemingways alla romaner. Det är en romantisk historia om en krigstrött överste som genomlevt andra världskrigets fasor och nu träffar en ung italiensk grevinna i Venedig. Men det är förstås inte en vanlig romantisk berättelse – eftersom det är en Hemingwayberättelse... Överste Cantwell (som har många drag gemensamma med Hemingway själv) är femtio år och hjärtsjuk. Nu är han ute på andjakt utanför Venedig. Han tänker tillbaka på sitt liv, på sina bravader och sina misslyckanden under kriget men mest tänker han på Renata, den unga kvinna han nyligen träffat i Venedig och har ett blossande kärleksförhållande med. Kärleken till Renata är het och besvarad men översten plågas av krigsminnen: "Han tittade upp mot ljuset i taket och uppfylldes av fullständig förtvivlan när han mindes förlusten av sina bataljoner, och varje enskild soldat. Han kunde aldrig hoppas på att få ett sådant regemente igen. Han hade inte byggt upp det själv. Han hade ärvt det. Men för en tid hade det varit hans största glädje. Nu var varannan man i det död och nästan alla andra sårade. I magen, i huvudet, i fötterna eller händerna, i halsen, ryggen, den tursamma baken, den olycksaliga bröstkorgen och alla de andra ställena. Granatsplitter i skogsmark träffar folk på ställen där de aldrig skulle ha blivit sårade i öppen terräng. Och alla de sårade var sårade för livet. – Det var ett bra regemente, sa han. Man skulle till och med kunna säga att det var ett vackert regemente, tills jag förstörde det på andras order. – Men varför är du tvungen att lyda dem när du vet bättre? – I vår armé lyder man som en hund, förklarade översten. Man kan bara hoppas att man har en klok herre." Som Christian Ekvall förtydligar i sitt efterord har denna romanintrig många kopplingar till Hemingways eget liv. Hemingway var mycket riktigt med i flera skeenden under slutet av andra världskriget. Han ville gärna påskina att han befunnit sig ännu närmare de avgörande krigshändelserna än han faktiskt gjort och det genom att låta sina romanfigurer skrodera om modiga insatser vid landstigningen i Normandie, striderna i Hürtgenskogen, befrielsen av Paris och så vidare. En annan nära koppling mellan romanen och verkligheten är överste Cantwells kärlek till den unga grevinnan Renata. I verkligheten hette hon Adriana Ivancich. Hemingway träffade henne i Venedig och uppvaktade henne flitigt trots att han då var gift med sin fjärde fru Mary. Adriana bodde till och med några år i Hemingways hem på Kuba, med avsevärda störningar för att inte säga slitningar i husfriden som följd.

Ernest Hemingways romanmästerverk Klockan klämtar för dig i nyöversättning av Andreas Vesterlund och med efterord av Christian Ekvall. For Whom The Bell Tolls - Klockan klämtar för dig - är Hemingways största mästerverk. Det är romanen framför alla andra om det spanska inbördeskriget. Om hur det var, om hur det kändes för partisanerna som stred på liv och död för sin frihet mot general Francos tungt rustade Hitler- och Mussolinistödda arméer. Huvudpersonen Robert Jordan är amerikan. Han har tagit tjänstledigt från sitt jobb som lektor vid University of Montana och gått med som frivillig för att hjälpa det spanska folket i deras kamp. Romanen utspelas under tre dygn i slutet av maj 1937 medan krigets utgång fortfarande är i högsta grad oviss. Jordan har fått sin order. Han ska ta sig in genom fiendens linjer och ansluta till en grupp partisaner för att med deras hjälp spränga en strategisk bro över en flod. Det är Jordan som är sprängämnesexperten. Det sägs att Hemingway delvis baserade romanens partisangrupp på en verklig grupp. Det är tänkbart och kan vara intressant att diskutera - men frågan om i vilken mån bokens gestalter har verkliga förebilder är inte viktig. Det viktiga är att författaren med en sådan fantastisk närvarokänsla har lyckats återge stämningen, villkoren, den splittrade tillvaron i detta bittra inbördeskrig, de desperata striderna mot alla odds. Partisangruppen som Jordan förenas med är en brokig skara. Ledaren Pablo har sin heroiska tid bakom sig. Nu har han blivit elak, cynisk och uppgiven. Hans kvinna Pilar är en grandios och hetlevrad matrona, orädd för alla och ful i mun som en sjöman men varm som en glödbädd i hjärtat, på många vis är hon den egentliga ledaren. Här finns den vilt svärande Agustín, den tålmodige Fernando, bröderna Primitivo och Andrés, och Pablos bror Eladio. Och här finns Maria. Maria var under transport från ett fångläger när gruppen sprängde tåget hon färdades med. I tumultet plockades hon upp och togs med, befriades. Hon plågas av sina minnen, minnena av de hemska saker som fascisterna gjort med henne. När hon transporterades från fånglägret hade hennes huvud just rakats, sen dess har hennes vackra gyllenbruna hår börjat komma tillbaka, nu är det "lite längre än pälsen på ett bäverskinn". Marias och Roberts intensiva kärlek under dessa tre dramatiska och ödesdigra dygn är romanens själva mittstråk och tillhör i sin skira hoppfullhet världslitteraturens allra vackraste kärlekssagor.