Hjalmar Bergman

Syrenerna står i full blom och Wadköpings största evenemang står precis för dörren. Det är dags att fira studentexamen och värdshusvärden Markurells högt älskade son Johan ska förhoppningsvis snart svinga mössan i luften. Johans svaghet i vissa ämnen skapar dock problem och det är osäkert om han kommer att bli godkänd. Markurell skruvar åt tumskruvarna på stadens potentater för att hjälpa sonen och hotar till och med stadens främsta industriman. Något han inte borde ha gjort. Markurell får veta en sanning som skakar hans liv i dess grundvalar, och liksom en gång Job måste han lära sig ödmjukhetens nödvändighet. Markurells i Wadköping (1919) är den lika uppsluppna som tragiska berättelsen om den rävröde Markurell och hans gränslösa kärlek till sonen Johan - en av de mest hjärtslitande far- och son-skildringarna i svensk prosa. Detta är en print-on-demand-utgåva. Läs mer på www.albertbonniersforlag.se/pod

Hjalmar Bergman låter den kände advokaten och politikern Guidantonio Vespucci skildra munken Savonarolas liv i 1490-talets Florens. Savonarola är en fiktionskrönika och historieroman vars karaktärer har tagits från historieböckerna. Savonarola. En munkhistoria berättad av Messer Guidantonio Vespucci publicerades ursprungligen 1909 och tillhör Hjalmar Bergmans mindre kända verk. I romanen citerar samt refererar Bergman till autentiska dokument från 1490-talets Florens och historiska personer som Niccolò Machiavelli och Lorenzo di Medici omnämns.

Fru Ingeborg Balzar är chef för en modeaffär som hon med framgång driver efter sin mans död. Hon är mor till två vuxna barn och lever ett välordnat familjeliv. Mot sin vilja förälskar hon sig i sin svärson och idyllen raseras. Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg publicerades ursprungligen år 1924.

Hjalmar Bergman Brev III omspänner åren 1916–1924, den mest intressanta och produktiva perioden i diktarens liv. Bergman blir en etablerad och populär författare, med betydande inkomster och med ett namn som ofta syns i pressen. Del I, och fortfarande del II, dominerades av familjebreven, som – enligt en nutida kritiker – innehåller ”en känslomässig överdos av allt”. Men den barnsliga jargongen var en rustning, som Bergman nu försöker lägga bort, om det vittnar på olika sätt hans brev till filosofen Hans Larsson, filmregissören Victor Sjöström, författaren Algot Ruhe och förläggaren Tor Bonnier. Kanske kan man beklaga att Bergman inte hade fler adressater på samma nivå som dessa. Det är också nu han i tät följd och vid sidan av filmmanuskript, noveller och artiklar, producerar den långa raden av mästerverk: En döds memoarer 1918, Markurells i Wadköping, 1919, Herr von Hancken, 1920, Farmor och Vår Herrre, 1921, Jag, Ljung och Medardus, 1923 och Chefen fru Ingeborg, 1924.” Mina tre sista böcker”, skriver han i början av 1922 till Hans Larsson, ”ha för mig havt en viss s.a.s. proclamatorisk betydelse. De äro avskedstaganden. I Markurell från kärlek o familjeliv, i von Hancken från ärelystnad och allehanda utopier, i Farmor från den borgerliga miljö, ur vilken jag utgått. Avsked i godo vill jag gärna hoppas – eljes intet värda vare sig för mig eller andra. Att jag grinar, betyder ingenting. Blyga och tafatta människor ha det felet. Och fega!!” Grina betyder här grimasera, fiktionalisera, skriva roligt om det som är tragiskt, dvs. bära rustning, låt vara av ett annat slag än det överlastade barnkammarspråket. Man bör ta Bergman på orden. Han skriver verkligen om sig själv och om sitt uppbrott i dessa romaner. Han skriver om det också i vänbreven men några bekännelser helt utan kamouflage är det inte fråga om. I ett annat slag av brev, t.ex. de som är ställda till filmproducenten Herman Rasch och teaterledaren Gustaf Muck Linden, framträder i helfigur yrkesmannen Bergman, som diskuterar rollbesättning och inscenering och som med osviklig känsla för särarten hos text, teater och film, värnar om sin integritet och upphovsmannarätt. Redaktör för Brev III är Kerstin Dahlbäck. Den fjärde och sista delen planeras utkomma hösten 2013.

“Vi må alltjämt utmärkt och trifvas förträffligt. Hjalmar är glad som en speleman från morgon till kväll. Mycket litet nervös och med en sprudlande arbetslust.” Den hälsningen skickar Stina Bergman med i ett av makens brev hem till Sverige från Rom 1910. Det unga nygifta paret finner sig väl till rätta där och de lyckliga omständigheterna bäddar för en rik produktivitet. Förutom romanerna Savonarola och Hans nåds testamente skriver Bergman både noveller och dramatik. Loewenhistorier utkommer 1913 och två år senare sätts det historiska dramat Parisina upp på Dramaten. Under dessa år bidrar Bergmans far till det unga parets försörjning, men faderns död 1915 innebär för Bergman en stor omställning – såväl ekonomiskt som socialt. En mörkare ton börjar göra sig gällande i författarskapet. I volymen ingår också några viktiga brev till Hans Larsson, Ellen Key och Klara Johansson, där Bergman kommenterar sitt författarskap och försvarar sitt sätt att berätta. Utgivningen av Hjalmar Bergmans brev inleddes våren 2009 med en första del och beräknas sammanlagt uppgå till fyra band. Planen är att de båda återstående delarna ska utkomma 2012 respektive 2013. Redaktörer för utgåvan är Kerstin Dahlbäck och Sverker R. Ek, båda litteraturprofessorer och Bergmanspecialister. Bakom utgivningen står också Hjalmar Bergman Samfundet.

flickan i frack är en lätt komedi om den unga flickan som inte får den nya klänning hon önskat sig inför årets studentbal i Wadköping. Som framgår av bokens titel löser hon frågan på sitt eget sätt och skapar skandal. Hjalmar Bergman ( 1883 1931 ) är en av ende svenska 1900-talsförfattarna. Han befoklade sin egenhändigt skapade småstad Wadköping med en stor, bullrig och stundom bråkig skara innevånare, alltid framställda med ett stort mått mänsklighet och humor. Pelle Hanaeus, som gjort inläsningen är skådespelare.

Hvad som intresserat mig har varit att samvetsgrant iakttaga människans långsamma, värdiga och löjliga gång framöfver tjärstickan. Varken vägen eller målet har intresserat mig. Men sättet att gå. Hjalmar Bergman är en av de stora i svensk litteratur, och hans brev ger en komplex och fascinerande bild av både människan och författaren. Till samtida skribenter som Hans Larsson och Ellen Key förmedlade Bergman sina djupaste avsikter med sitt av kritikerna ibland ifrågasatta författarskap. Och breven till de närmaste ger en nyansrik skildring av ett livsförlopp med alla dess kast och brott en outsiders väg mot avgrunden. Han både antyder och döljer sin homosexualitet, som skulle visa sig vara oförenlig med den borgerliga livssyn han omfattade. Det är därför en stor händelse att en fullständig utgåva av Bergmans bevarade brev nu inleds i samarbete med Hjalmar Bergman Samfundet. Den första volymen omspänner åren 1897-1908 och ska följas av ytterligare tre band.

Hjalmar Bergman tillhör våra främsta 1900-talsklassiker. Med sin djuplodande psykologi, sin virtuosa berättarteknik och intrikata symbolik förmår Bergman gestalta den moderna människans vilsenhet, främlingskap och desperata behov av skyddande livslögner. ”En döds memoarer” är på en gång en historisk äventyrsberättelse och svidande samhällssatir, släktkrönika och psykologiska memoarer, spökhistoria och tankeväckande idéroman. I serien Svenska Klassiker utgivna av Svenska Akademien. Introduktion av akademiledamoten Johannes Edfelt. Kommentarer och ordförklaringar av Kerstin Dahlbäck.