Horace Engdahl

Om Anna Rydstedt (1928–1994) skriver Jan Olov Ullén i förordet till denna bok: ”Hennes poesi är lätt att ta till sig och samtidigt omöjlig att bli riktigt färdig med. Därför lever den, därför är den klassisk.” Tjugo författare, litteraturvetare, konstnärer och vänner belyser ur olika infallsvinklar Anna Rydstedt med närhet till hennes personlighet, verk och det lyriska språkets möjlighet att fördjupa verkligheten. Boken har redigerats av Ingegerd Blomstrand.

Litteraturvetenskap är ett ämne där perspektivförskjutningarna varit märkbara under de gångna decennierna, vilket avspeglades i första upplagan av denna bok (1998). Sedan dess har utvecklingen gått vidare så att det nu är dags för en ny, reviderad upplaga, utökad med två nyskrivna kapitel om retorik och narratologi. Övriga områden och frågeställningar som tas upp är utvecklingen från litteraturhistoria till litteraturvetenskap, vad en litterär text är, litteratur och idéer, intertextualitet, komparation och reception, biografisk litteraturforskning, litteratursociologi, marxistisk litteraturteori, feministisk litteraturkritik, barnlitteraturforskning, dekonstruktion och nyhistoricism, texttolkning och att skriva om litteratur. Boken, som främst vänder sig till studerande vid universitet och högskolor, ger en grundläggande orientering om de viktigaste riktningarna i dagens litteraturforskning. Andra upplagan

När Horace Engdahl är femton år hör han för första gången en viss tonsättning av Frédéric Chopin, en händelse som förändrar hans liv. Stycket väcker hans lust att själv spela piano och öppnar vägen till musiken, som sedan ska bli hans ständiga följeslagare. "Själen och musiken" innehåller fyra essäer om kompositörerna Chopin, Wagner och Brahms samt om poeten Mallarmé. Boken är samtidigt en resa i minnet för att spåra en själs tillblivelse. Resultatet är ett slags självbiografi speglad i konsten och en berättelse om musikens omvälvande kraft.

Paul Valéry (1871–1945) var en av förra sek­lets viktigaste franska författare. Som ung ingick han i kretsen kring Stéphane Mallarmé och blev 1925 invald i Franska akademien. Hans författarskap omfattar många genrer (poesi, dramatik, berättelser, filosofiska dialoger, essäer) och från tjugotalets mitt var han en intellektuell institution inte bara i Frankrike utan i hela Europa. Den rena och tillämpade an-arkins grund­ satser är en samling anteckningar som Valéry gjorde under 1930-talets slut. De berör inte bara politik i allmänhet, dess specifika väsen och problem, utan också dess verkan på den enskilda människan. Texten bär Valérys signum, den är förtätad och lapidarisk, utmanande och provocerande. Författaren Horace Engdahl har översatt och försett boken med ett förord.

”Ana ugglor i mossen” är ett stående uttryck som vi tar till när vi inte vill vara tråkiga och helt enkelt säga ”ana oråd”. Den språkvetenskapliga termen för sådana uttryck är idiom. Det finns tusentals sådana i det svenska språkets kollektiva minne. Några av dem har varit i bruk i hundratals år, andra har tillkommit på senare tid. De ser oskyldiga ut till dess att man börjar titta närmare på dem. Då öppnar sig de märkligaste perspektiv. Detta är en bok om några av författarens favoritidiom och om det ljus de kastar över språket och den mänskliga naturen

I en sporvogn i Göteborg sætter Horace Engdahl sig ved siden af David Hume, den skotske filosof, der døde i 1776. De påbegynder en samtale, som strækker sig over flere sporvognsrejser og en hel bog, undertiden afbrudt af essays om forskellige emner, der aktualiseres af meningsudvekslingen i sporvognen: 1700-tallets franske salon-værtinder, Rousseaus paranoia, luksus, hunde og meget andet. Under det hele rumsterer spørgsmålet: Findes der noget, vi kan betegne godt og ondt?

Arthur Schnitzler (18621931) var en österrikisk författare och dramatiker, den mest skandalomsusade bland de stora begåvningarna i sin tids Wien. De stora vidderna (1911) är en tragisk komedi om moderna människor som febrilt söker kärlek och sviker utan att själva förstå varför. Författaren Horace Engdahl har såväl översatt som skrivit ett förord.

Gotthold Ephraim Lessing (17291781) var en tysk författare, kritiker och dramatiker. Med Emilia Galotti (1772), en femaktspjäs inspirerad av en episod i Livius romerska historia, skakar han om invanda moralbegrepp då han låter en ung kvinna gå till ytterlighet för att försvara sin självrespekt. Författaren Horace Engdahl har såväl översatt som skrivit ett förord.

På spårvagnen i Göteborg slår sig Horace Engdahl i slang med David Hume, en skotsk filosof som avled 1776. Deras samtal fortsätter genom hela boken, men avbryts av essäer om olika ämnen som aktualiseras av meningsutbytet i spårvagnen: 1700-talets salongsvärdinnor, Rousseaus paranoia, lyxens idéhistoria och mycket annat. Under alltsammans ligger frågan: Finns det något sådant som gott och ont?

”Läsningen är som att färdas i eka nedför en mellansvensk å, med en kåserande herre i aktern, lika avspänd inför idyll som katastrof.”– Sven DelblancFredrik Cederborgh (1784-1835) har kallats den svenska realismens fader. Han tillhörde en välbärgad bergslagssläkt och kom efter en stockholmskarriär som ämbetsman, tidningsutgivare och boktryckare att återvända till hemtrakten i form av bruksägare. Hans erfarenheter från Stockholmsåren låg till grund för vad som brukar räknas som höjdpunkten i hans produktion: Ottar Trallings levnadsmålning (utgiven i fyra delar 1810-1818). Gunnar Ekelöf har kallat den ”vår första verkligt läsbara roman”. Det är en berättelse i den satiriska och pikareska stilen om ynglingen Ottars dråpliga äventyr i den kungliga huvudstaden som den tog sig ut under tidigt 1800-tal. Även en nutida läsare riskerar att smittas av såväl humorn som den otyglade berättarlusten. Inledning av Horace Engdahl. Kommentarer och ordförklaringar av Ljubica Miocevic.

op. 101 er en ny samling af de aforismer og kortere essay, som den svenske litterat Horace Engdahl har gjort til sin foretrukne genre. Denne gang ser forfatteren fra balkonen i sin nye hjemby (Göteborg) ud på en tilværelse, der har skiftet form, efterhånden som en ny æra og tidsånd tog over. Han reflekterer over tiden, der er gået, hvad der er sket med ham, dét, der forvandlede omverdenens opfattelse af ham, såvel som hans egen. Hans mildhed er blevet ham berøvet. Men ud over tabet finder han en ny, tidligere utænkelig lykke, der lader tanken bevæge sig friere, være mere provokerende, føles mere sand. Det hele munder ud i to sublime essays om Bachs Mattæuspassion og Beethovens klaversonate op. 101.

Från balkongen i sin nya hemstad ser författaren ut över en tillvaro som har bytt skepnad när en ny tidsanda tagit över lika obevekligt som när en epidemisk smitta sprids. Han reflekterar över vad som hänt, detta som förvandlat honom i omvärldens och hans egna ögon och bestulit honom på hans mildhet. Men bortom förlusten finns en tidigare okänd glädje som får tanken att röra sig friare, anstötligare, sannare. I två avslutande essäer tar han några stora musikverk till hjälp för att definiera sitt förhållande till verkligheten.

"Hvad man ikke kan diskutere er, at stjernelitteraten Horace Engdahl skriver sublimt godt" Berlingske"Engdahls lille bog er frihedsskrift og poetik i ét" * * * * * Kristeligt Dagblad I De ubekymrede skriver den svenske litterat Horace Engdahl (f. 1948) igen i det lille format, stramt og koncentreret. Først får den fiktive karakter Mahuro ordet, hvilket danner afsæt for betragtninger over tankens vilkår, kærligheden, kønnene og vores samtid, alt sammen udtrykt med den skarphed og elegance, der er blevet Engdahls særkende. Bogen er tilegnet ... de ubekymrede: "Jeg forestiller mig en skare ubekymrede, som ikke læser for at samtykke eller fordømme, personer som instinktivt følger Stendhals råd om ikke at bruge sit liv på at hade og være bange". Den ubekymrede læser ønskes god fornøjelse. Og eftertanke.

Drottning Kristinas tronavsägelse gav henne möjlighet att lämna det kulturfattiga Sverige och vistas i de länder där konsterna stod högst i dåtidens Europa. Inspirerad av sina upplevelser i den miljön kom hon att utveckla ett författarskap som lever i kraft av hennes genomträngande intelligens och välde över språket. Det gäller inte minst de cirka 1500 maximer som nedtecknades under hennes år i Rom. Maximerna presenteras här översatta från franska till svenska. Kristina är genom dem en av det korta formatets största mästare i vår litteratur. Översättning, introduktion, kommentarer och ordförklaringar av Horace Engdahl. I serien Svenska klassiker, utgiven av Svenska Akademien.

"Maximerna är alla slipade till formfulländning och i Horace Engdahls språkdräkt verkligt eleganta verbala diamanter." - Svenska Dagbladet Drottning Kristinas tronavsägelse gav henne möjlighet att lämna det kulturfattiga Sverige och vistas i de länder där konsterna stod högst i dåtidens Europa. Inspirerad av sina upplevelser i den miljön kom hon att utveckla ett författarskap som lever i kraft av hennes genomträngande intelligens och välde över språket. Det gäller inte minst de cirka 1500 maximer som nedtecknades under hennes år i Rom. Maximerna presenteras här översatta från franska till svenska. Kristina är genom dem en av det korta formatets största mästare i vår litteratur. Översättning, introduktion, kommentarer och ordförklaringar av Horace Engdahl. I serien Svenska klassiker, utgiven av Svenska Akademien.

”En författare vet ingenting om verkan av det han har skrivit, vilket är en av orsakerna till att han behöver läsare. Men liksom man inte kan undersöka en kropp utan att påverka den, inverkar läsningarna på texten och låser fast den med hjälp av fördomar, och därför blir författaren ändå lurad.” I "De obekymrade" skriver Horace Engdahl återigen i det lilla formatet, sparsmakat och koncentrerat. Här finns betraktelser om livets villkor, kärleken och vår samtid, allt uttryckt med den skärpa och udd som blivit Engdahls signum.

1788 publicerade den franske författaren Rétif de la Bretonne Les Nuits de Paris (’Paris nätter’). Sedan två år hade han tagit för vana att sova på dagarna och att gå omkring på gatorna efter mörkrets inbrott för att lära känna det liv som fördes i skymundan. Han möter en okänd verklighet, mänsklighetens nattsida. Rapporterna från hans vandringar är utgångspunkten för denna bok. Elegant följer Eng

I sju texter om Hagaparken berättar författarna Thorbjörn Andersson, Jenny Beckman, Anders Cullhed, Horace Engdahl, Christian Laine, Ulrich Lange och Erik Wallrup om Hagas skiftande historia från 1700-talet till nutid. Planritningar, målningar och moderna fotografier illustrerar parkens roll i staden, landet och Europa och gestaltar dåtidens och samtidens ideal och idévärld. Texterna presenterades först i föreläsningsserien Vingslag över Haga våren 2017, ett samarbete mellan sex kungliga akademier och Kommittén för Gustavianska Parken. Boken är utgiven av Kungl. Vitterhetsakademien, tillsammans med Kommittén för Gustavianska Parken, Kungl. Akademien för de fria konsterna, Kungl. Musikaliska Akademien, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Kungl. Vetenskaps-akademien och Svenska Akademien.

"Å, att få svika sig själv! Att få göra allting fel en enda gång!" I Den sista grisen samlar Horace Engdahl återigen sådana aforismer, längre funderingar och plötsliga infall som han redan tidigare gjort till sin genre. Boken innehåller även ett teaterstycke: "Mannen på bryggan" är en längre monolog där en medelålders man gör bokslut över sitt liv och sina erfarenheter. Denna monolog kommer att sättas upp på Dramaten under vintern 2016/2017. Johan Rabaeus gör rollen och teaterchef Eirik Stubø regisserar. Horace Engdahls texter är många gånger provocerande, men också utlämnande och personliga. Det är tvära kast mellan det till synes banala och den känslomässiga avgrunden, skrivet med precision och skärpa. Omslaget är ett utsnitt av ett porträtt målat av Jan Håfström.

Johan Gabriel Oxenstierna (1750-1818) beklädde rikets högsta ämbeten men var också skald. Han är den store naturskildraren på den gustavianska parnassen. Ingen har målat den svenska landsbygden i skönare färger än Oxenstierna gör i det mäktiga poemet Skördarne. Med Dagens stunder skapade han en diktcykel som ger uttryck åt människans skiftande stämningar, från morgonens jublande levnadslust till nattens grubbleri över intigheten och evigheten. Skaldebrevet Disa visar Oxenstierna som en elegant verskåsör. Urval och introduktion av Horace Engdahl. Textredigering, kommentarer och ordförklaringar av Alfred Sjödin.